”Som ett stort fat med nybakade bullar”

Doften går aldrig att ta miste på. Torr, lite varm och lätt träaktig. Samtidigt den välbekanta känslan av att jag snart får ta några nya vänner i hand och traska hemåt med en välkommen extra vikt i väskan och leendet lite bredare. Förväntan i min själ. Jag är redo för ett nytt härligt äventyr.

Ända sedan jag som nioåring fick boken Ronja Rövardotter i julklapp har jag varit en fullkomligt tvättäkta bokslukare. Astrid Lindgren drog mig lockande och obönhörligt djupt in i detta trolska, medeltida skogslandskap likt ”De Underjordiska” försökte göra med Ronja själv. Jag var fast, förälskad bortom alla gränser: tänk att bokstäver ordnade på ett alldeles särskilt sätt kunde skapa världar du aldrig kunde tro att du skulle få vara en del av. Jag läste Ronja tre gånger på raken när jag väl fått den i min hand. Sedan satt jag och snyftade och sörjde en stund. Dels för att äventyret verkligen var slut hur många gånger jag än läste den och dels för att jag ju ville vara med i äventyret. Ronja och jag hade ju blivit ett! Birk väntade ju och här satt jag i mitt flickrum i lilla Övermo och försökte febrilt komma på hur jag skulle kunna hoppa in i den där boken med det gröna omslaget. Men om inte jag kan hoppa in i äventyret så får äventyret hoppa in i mig, tänkte jag till slut.

Så de kommande åren blev det tradition att jag och min yngre kusin Helena med fullt sprittande fantasi levde ut hela Ronja-äventyret i ett litet skogsparti längs älven inte långt från våra hem. När vitsipporna varje vår la sig som en tjock matta under träden kom vi rusande på våra fiktiva hästar Rackarn och Vildtoringen, gjorde våra vårskrik à la Ronja och Birk och föll baklänges ner i allt det vita. När hösten kom med sina stormar låtsades även vi bo i Björngrottan, fiska lax och samla vitmossa att ha som tryckförband om någon skadade sig. Vi träffade både rumpnissar och grådvärgar och sprang för glatta livet genom skogen för att undkomma de fasansfulla vildvittrorna.
När jag så fick mitt första alldeles egna bibliotekslånekort sprängdes alla tänkbara gränser för fantasins underbara rikedomar. Kortet var laminerat och mitt namn stod med tryckbokstäver. Det stack alltid upp litegrann ur min mörklila plånboks sedelfack eftersom det egentligen var på tok för stort för att ens ha där, men ack så stolt och aktsam jag var om mitt fina, värdefulla lånekort. Det var som att ha fått nyckeln till en ovärderlig skatt som aldrig någonsin sinar.

Att träda in genom entrén under bokstäverna ”Bibliotek”, närmare trettio år senare, ger mig fortfarande en lika ljuv och välkomnande känsla som när jag var barn. Utan överdrift har biblioteket i Leksand varit mitt andra hem sedan tonåren. Ljudet av dörrarna som mjukt viskar ”kom in i värmen”, den lilla soffgruppen till vänster där vanligtvis några av våra äldre invånare huserar bakom varsin dagstidning, toaletterna som så många gånger varit räddare i nöden för mina små när vi varit i Riddarlekparken och busat. Och så passerar jag larmbågarna likt barnhjälten Atreyu tar sig förbi de blixtskjutande sfinxerna i Den oändliga historien och kommer in till skatten. Denna stora, ljusa sal med vackra träbjälkar där det står mig fullkomligt fritt att välja och vraka bland de proppfulla bokhyllorna. Vilken ynnest, vilket privilegium att få all världens möjligheter att släcka kunskapstörst, lösa deckargåtor, skratta sig gråtfärdig, lära sig allt om blommor, bakning, geografi, världen i stort, världen i smått, vem var egentligen den där Marie Curie, finns det spöken på riktigt, rita, pyssla och mysa i lekhörnan med sina barn, hyra filmer, låna musik, låna e-böcker, använda internet, vara med på musikaftnar och bokcirklar, träffa nya vänner, plugga inför tentor med mera, med mera. Vilken mötesplats!

En stund för ro, stillhet i vår snabbt snurrande värld. På hur många andra allmänna platser i dag kliver människor in i ett sammanhang där det är underförstått att det bör råda en alldeles särskild nivå av hänsyn till sina medmänniskor? Lugnet nästan vräker sig över en i samma stund som den ena foten placerats på insidan av entrédörrarna. Rösten sänks automatiskt, andningen blir mer avslappnad, stämningen tycks säga ”välkommen till en värld utan stress”. De vänliga, hjälpsamma, kunniga bibliotekarierna pysslar lite här och där och hälsar igenkännande. Det känns hemtrevligt. Som att någon snart kommer med ett stort fat med nybakade bullar och säger att det är dags för fika. Som besökare myser man runt med lätt dröjande steg mellan bokraderna och det enda smolket i bägaren är att man kan få lite nackbesvär av att gå med huvudet på sniskan för att läsa boktitel efter boktitel i sin jakt på något nytt att förkovra sig i. Men det får man stå ut med, det hör till. När man så hittar den där boken som bara känns helt rätt för dagens sinnesstämning och går till lånedisken: det är som en liten present till sig själv. Ett sällskap i vintermörkret med levande ljus och en kopp té. Några timmar som bara är för dig. För dig och din fantasi där inga begränsningar finns. Läs och njut, min vän. Äventyret väntar. Igen och igen och igen och…