Skriva för hand – en utdöende konstform

På tal om skrivande. Hur ofta skriver du för hand numera? På sin höjd en liten lapp kanske, som ett kom-ihåg för dig själv, till en familjemedlem eller en kollega.

Nu låter det som att jag är en gammal dinosaurie, men ”på min tid” hade vi ämnet ”välskrivning” på schemat i skolan. Jag fullkomligt älskade den stunden! Var och en av oss hade ett alldeles eget ganska tunt, men stort skrivhäfte i lila och vitt med stödlinjer mellan raderna så att man fick klart för sig precis hur högt upp och hur långt ner man skulle dra bokstävernas bågar och snirklar.

Skolfröken Sonja tog först fram den enorma linjalen i trä framme vid svarta tavlan och drog upp linjer innan hon prydligt skrev dagens bokstäver och visade att vi denna gång skulle öva på ”f” eller ”g”. Det var nog aldrig så tyst i klassen som de stunderna med välskrivning.

Det var som om alla gick helt in för det där mekaniska, nästan terapeutiska arbetet med att fylla en hel sida med en enda bokstav om och om igen tills den satt perfekt. Som en egen konstform.

Sedan var vi redo för fullständiga ord. Där bokstäverna skulle bindas ihop dessutom. Enligt fiffiga små regler. Oj, oj, nästa steg i välskrivningsprocessen!

Det var där jag fick till min skrivstil, är det någon som minns skrivstil? Ett mer effektivt sätt att skriva för hand på fick man leta efter. Att inte behöva lyfta pennan från papperet mer än då och då utan helt enkelt knyta ihop bokstäverna i långa flätor.

Orden bara flög och flöt fram i en rask takt när man väl övat ordentligt. Än idag skriver jag med skrivstil när det behöver gå undan lite, när tankarna gärna forsar fram lite för snabbt för att hinna texta (nej, nu snackar vi inte sms utan helt vanlig penna mot papper) orden.

Skulle fröken Sonja dock se min skrivstil idag, hade hon rynkat pannan och sagt att jag får ta och sudda ut och börja om från början, för den har helt klart blivit slarvigare med åren. Men den finns där. Och den har i princip sett likadan ut sedan klass 5.

Handstilen blir ju ett personligt signum. Inte får du ett personligt signum när du skriver på mobilen eller datorn? Jovisst, i hur du formulerar dig så klart, men sättet du kanske alltid lutar dina bokstäver på, hur dina M ser ut och att du i stället för prickar över ä och ö drar ett litet streck?

Alla som skriver för hand känner nog även till att man har vissa bokstäver som är ens akilleshäl. Som man aldrig riktigt får till så där snyggt som man önskar. Allt detta sammantaget visar dig som individ en smula.

Tänk bara hur gamla deckare på tv sökte ledtrådar genom att analysera handstilar på papper. Superhäftigt ju.

Som en extra finurlighet med att skriva för hand är ju att man övar på sin stavning. Utan automatiska korrekturfunktioner som dyker upp med sina röda små linjer under felstavade ord. Eller som irriterar genom att skicka in helt andra ord i den text man just håller på att skriva i sitt sms till exempel.

Nej, jag vill inte skriva ”Ansjovis”, jag vill skriva ”Sophia”!

Det närmaste människor kommer med handskrivandet numera är väl när det är dags för julklappsetiketterna? Och ett och annat julkort, eller födelsedagskort.

Jag hoppas verkligen att det är några ur min och nästkommande generationer som håller i det här fina med att ibland fatta en penna och sätta den mot ett papper. Och ta en stilla stund för att skriva med sin helt personliga handstil.

För DET kan ta mig tusan ingen AI i världen ta ifrån oss! Men det är faktiskt med lite sorg i hjärtat som jag tänker att handskrift som unik prägel för varje individ håller på att dö ut.

Likt dinosaurierna.