När något är oacceptabelt i tjugo år, så är det väl ganska accepterat?
Häromdagen läste jag en hemsk lista. Det hela började med att jag just skickat in en text om mina första stapplande erfarenheter i AI-världen, och råkade snubbla över en tidigare krönika med rubriken ”Vad kommer efter helt oacceptabelt”.
Det kändes som att det var meningen.
Oacceptabelt-krönikan handlar om att när vi själva anser att något är oacceptabelt så gör vi skyndsamt något åt den saken. Tycker vi till exempel att det är oacceptabelt att vår hund skäller vilt på förbipasserande så ger vi oss inte förrän vi lärt den att sluta med det, osv.
Våra politiker, argumenterade krönikan, tycks tvärtom använda ordet som ett brandlarm utan brandkår – larmet tjuter men ingen försöker släcka.
”Oacceptabelt” har alltså, i politiska sammanhang, blivit kosmetika istället för handlingskraft – en ritual. Först: ryt att något är ”oacceptabelt”. Sedan: utlova krafttag, tillsätt utredning – och återkom om tre år med samma ord.
Inget verkar ha ändrats sedan krönikan skrevs, för fyra år sedan. I stället är känslan att det blivit ännu vanligare.
Men man ska såklart inte förlita sig helt på sin känsla.
Så jag provar att fråga en AI om saken.
Min fråga är ungefär så här: ”Kan du göra en enkel förteckning över samhällsproblem som politiker kallat oacceptabla de senaste tjugo åren, undersök alla partier, vem som sagt det, när det sagts och skicka med en länk som kan bekräfta det.”
Några minuter senare har AI:n spottat fram ett sådant dokument – en tjusig tabell uppdelad i olika samhällsproblem. Där finns årtal (från 2005), exakt citat med ”oacceptabelt”, vem som sagt det, vad frågan handlade om, och källa.
Det är en hemsk lista.
För den visar att, sedan mitten av 00-talet, har politiker från alla partier rutit om oacceptabla vårdköer, skolresultat, gängkriminalitet och bidragsfusk.
AI:n frågar om jag vill se fler områden där samma fenomen återfinns – men jag tycker sex A4-sidor räcker som enkelt grundmaterial…
Under rubriken om skolan ger AI:n nio sådana citat-exempel från företrädare för olika partier. Här är två av dem:
2006, Jan Björklund: ”Det är oacceptabelt att elever lämnar skolan utan betyg” ( 2006 gick 10% ur skolan utan behörighet).
2023, Johan Pehrson: ” Fullständigt oacceptabelt med vissa skolor där bara 40% klarar målen.” (2023 hade antalet utan behörighet i medeltal ökat till 16%…).
Man kan bara konstatera att när ordet ”oacceptabelt” upprepas i 15–20 år utan att den som säger ordet tar tag i frågan, så förlorar ordet sitt innehåll och blir till politisk dekoration.
Tror de verkligen inte att vi ser det här?
Det gör vi såklart.
Så, går det att se något positivt i saken?
Jadå. Tänk vad härligt om politikerna slutade använda ”oacceptabelt” som en skyddsväst mot uppföljningsfrågor, utan bara sade som det var istället.
Politiker 1: ”Ja, vi vet att vi har vårdköer, men vi har helt enkelt inte tillräckliga resurser för att lösa det, ni får leva med det här. Mitt tips: Håll er friska!”
eller…
Politiker 2: ”Jovisst, många elever går ur skolan utan läs- och skrivfärdigheter och har gjort så i tjugo år. Hur de lyckas ta sig genom grundskolans 10 000 timmar utan att lära sig det är såklart helt obegripligt. Men så har det varit. Och så är det.
Kort sagt: Vill ni vara säkra på att lille Albin ska lära sig läsa, skriva och räkna så får ni som föräldrar sköta det själva. Skolan fixar det inte. Se den som barnvakt och låt det bli en glad överraskning om de lär sig något.”
Albins mamma: ”Menar du att vi ska betala 130 000 kronor per år i skatt för skolan som barnvakt åt Albin?”
Politiker 2: ”Japp!”
Det är i alla fall en bra början.