”My preciousss kantarell!”
Gårdagens morgonpromenad var tänkt som en vanlig sväng i skogen med hunden. Men när vi kommit en bit ropar mitt sällskap ”jamen hej!” och styr likt en missil från stigen mot något som lyser gult i mossan – en liten armé av kantareller.
De här svamparna noterades tidigare i veckan men var då för små för att plocka. Nu, några dygn och regnskurar senare, är de fotomodell-snygga i både storlek och färg.
Så hundpromenaden övergår snabbt till att bli en svampplockningstur. En av de praktiska sakerna med hund är ju att man alltid har påsar i fickorna.
Här bör erkännas att min partner är betydligt mer förtjust i svampplockning än mig. Så att föreslå att vi ska strunta i en samling välväxta kantareller är följaktligen inget alternativ.
När svamparna är plockade går vi vidare. Fler kantareller dyker upp utmed stigen och de får också följa med. Den här tiden på året, när de inte göms bland gula höstlöv, är de extra lätta att hitta.
Efter någon kilometer kommer vi ut på en liten skogsväg och träffar ett annat par. De tycks ha ett liknande internt förhållande till svamp. Mannen står vid vägkanten och tittar upp i trädkronorna, medan kvinnan är på huk nere i diket.
Har du någonsin sett en rovfågel som just slagit ett byte och landat på marken, hopkrupen och med vingarna utfällda för att skydda bytet?
Den posen påminner lite om kvinnans.
När vi passerar hälsar de två glatt, och vi ser en kvadratmeter stor plätt med guldgula kantareller framför henne.
Trots den glada hälsningen känner man instinktivt att det är klokt att hålla distansen och inte visa något intresse. Skulle man komma för nära kanske hon fräser – eller biter en i benet…
Kantareller, har jag märkt, kan locka fram något Gollum-liknande intensivt hos vissa – ”my preciousss kantarell!!”
Vi går vidare, tar av från vägen och följer kanten av ett skogsbryn där små kantareller också siktades tidigare i veckan. Det tar en liten stund att hitta dem. Någon har nämligen täckt över svamparna med löv och små grenar. Det är säkert en annan svampplockare som kamouflerat dem för att kunna komma tillbaka senare och skörda.
Kantarellerna därunder är stora och fina, men vi lägger tillbaka kamouflaget och låter dem vara kvar.
Man ska inte vara för girig.
Vi avslutar turen med en genväg genom skogen och där, mellan några tallar, får jag syn på ytterligare ett gult fält med svamp. Jag uppmärksammar min svampälskare på den nyfunna skatten, och känner att mitt värde i förhållandet raskt ökar med åtminstone tio procent. Kanske femton.
Hemma rensas godsakerna. Runt två kilo blev det. En del sparas till lunch, som blir till varsin rostad smörgås, rågad med smörstekta kantareller.
Om själva svampplockningen lockar fram uråldriga instinkter från ”jägar- och samlarsamhället” hos vissa, gör ätandet av delikatessen detsamma med mig. Försök knycka en sådan smörgås från mig och jag biter dig i handen, eller benet – ”my preciousss kantarell-macka!”