”Kul att sport förenar, men jag mår lite illa”
Krig. Är det ord som florerat mest i de digitala informationsflödena de senaste veckorna. Intressant bara hur olika sammanhangen kan vara när ordet används. För nu har vi (eller ja, Sverige i alla fall. Själv har jag inte direkt varit särskilt delaktig) gått med i Nato. I händelse av krig ska vi därmed känna oss mer trygga. Krigsskuggorna hopar sig runt oss.
Kriget i Ukraina. Mer död. Putin sitter på sin kammare och får fortsätta göra så efter att Ryssland gick till val och Vladde – icke förvånande – kammade hem en storslam. Att det var ett okänt antal röstande som de facto var avlidna var för honom bara en petitess i sammanhanget. Som så många andra petitesser.
Kriget i Gaza. Ohyggliga dödssiffror, så många döda barn. Pengar till missiler finns, men folk svälter, saknar mediciner, saknar trygghet.
Kriget i Sverige. Sker på isen. För det är slutspel i ishockey och sport-Sverige glöder av kampen. Bara man öppnar Facebook lyser samma ord. Krigare! Vi ska kriga! Ut och kriga nu! Kul att sport förenar, men jag mår lite illa. Att använda ord som anfall och försvar är logiskt, det är ju en kamp. Men även om idrotten är en del av samhället, där det faktiskt kan bli krig, så handlar det här till syvende och sist om lek. Som på den här nivån visserligen är ett avlönat jobb. Oj, så provocerade många kanske blir när de läser detta. Det har jag full förståelse för, men då ber jag er att bredda perspektivet lite.
Jag sitter titt som tätt vid hockeyteven och hejar och tjoar jag med. Jag har även spelat otaliga innebandymatcher i min ungdom, även i slutspel, och slitit som ett djur och haft ett enda, rasande fokus – kamp för att vinna. (Började även på ”tjejhockey” i högstadiet och fick spela en match. Hade gått fint om man slapp de där konstiga skorna med medar under. Därför fann jag innebandyn i stället. Skor utan medar.)
Hursomhelst förstår jag känslan som en vinnarådra för med sig, kämpaglöd och gemenskap, tjurskallighet och brännande muskler. Ära och stolthet över sin prestation. Men det jag inte vill koppla ihop den kampen med är däremot just krig. Mindre nu än någonsin, med tanke på hur omvärlden ser ut. Nej, det här handlar inte om att vara PK (politiskt korrekt), det är bara en reflektion och en känsla av osmaklighet. Och sport är ju känslor, våga inte hävda annat!
Ishockey är ingen kamp på liv och död, det finns inga offer. Bara underhållning, svett, vinnarmentalitet, skicklighet, tekniktrolleri, starka muskler, testosteronspäckade slagsmål. Och en blank vandringspokal med lock. Det handlar om att det är några som vinner och därefter får spela i samma liga som likvärdigt talangfulla lag, medan de som förlorar får spela i en annan liga med likvärdigt talangfulla lag. Med lojala supportrar till höger och vänster. Bara att gratulera. Skillnaden i slutändan är att spelarna får lite olika hög lön. Precis som i arbetslivet. Kanske måste flytta till annan ort, där ett annat arbetstillfälle finns. Precis som i arbetslivet. Men det är aldrig, och kommer aldrig, att vara ett krig. Tack och lov.
Med det sagt, så ska det bli spännande att se vem som får lyfta den där blänkande Raoul Le Mat-pokalen över huvudet i år. Lycka till!