”Jag håller på pingvinön”

Häromveckan ringde en äldre släkting och berättade att han blivit lurad. Han är i åttioårsåldern och därmed högvilt för vårt samhälles bedragare. Det kommer det ena lurendrejeriförsöket efter det andra, via telefon, mejl och dörrknackning.

Hittills har han lyckats avvärja de flesta. Men den här gången råkade han säga ja när han borde sagt nej. Och det blev dyrt.

Jag känner hur irritationen stiger när han berättar, för det är inte första gången äldre i min närhet utsätts för något liknande.

Han har pratat med bankens bedrägeriavdelning och polisen, men båda rycker på axlarna – medan bedragarna gnuggar händerna.

Så nu ringer han för att diskutera hur han ska gå vidare, för att inte göra saken ännu värre.

Vi kommer på en väg framåt: Jag tar över kontakten med skurkarna. Kul är det knappast, men ibland måste man dra en lans för våra äldsta kamrater.

De här brotten har ökat under många år och 1 juli skärptes straffen för bedrägerier mot äldre. Skurkarna tycks dock, med tanke på ovanstående händelse, blivit måttligt avskräckta och vi är säkert många som funderat över det här: Vad har vi för samhälle där makten tillåter att våra äldsta trakasseras på det här sättet?

För det är klart att det går att få stopp på det – om man vill.

Här gissar jag att många som upplevt något liknande reagerar i tre steg:

Steg 1 (ilska och hämndbegär):
Direkt efter samtalet kokar blodet i ådrorna och man tycker att bedragarna gott kan få ordet ”TJUV!” tatuerat på kinderna, och timvisa kalsongryck in i evigheten, och sedan, jädrar i min låda, borde de få….

Steg 2 (en stund, och några djupa andetag, senare):
Man har kylt ned sig något, tar tillbaka civilisationens tyglar och tvingar sig att se både bredare och mer långsiktigt.

Det är då man inser att det handlar om mer än bara lagar och straff, utan att försöka (åter-)bygga ett samhälle som vågar vara tydligare med vad som förväntas av vuxna. För ju säkrare vi är på vad som förväntas av oss som medborgare och medmänniska, desto högre blir trösklarna att bli en motborgare eller skurk.

Sådan tydlighet skapar trygghet, och tryggheten gör att gruppen håller ihop. Det ser vi dagligen i välfungerande familjer, klassrum och arbetsplatser. Psykologisk forskning visar samma sak på samhällsnivå: vi härmar våra förebilder och följer de normer som är tydliga.

Det är alltså fullt möjligt att skapa ett tryggare och bättre samhälle, och det kräver bara större tilltro till människors förmåga, politiskt mod – och tid.

Steg 3: (tillbaka till verkligheten)
Då inser man att vi i dag tyvärr saknar det politiska ledarskap som krävs för steg två och att vi, medan vi inväntar uppryckning på den fronten, behöver något mer handfast. För det är nu som bedragarna härjar.

På kort sikt blir ekvationen också enklare: Tjuvarna väger möjlig vinst av sin brottslighet mot nivån på straffet om de åker fast. Är bara straffen tillräckligt avskräckande så kommer brotten att minska. Och det är de uppenbarligen inte nu.

Sverige planerar att skicka fångar till estländska fängelser, men efter att ha läst ett reportage därifrån verkar deras fängelser mer mysigt ombonade, än avskräckande för den här sortens råbarkade kriminella.

Så här är mitt förslag:
Har ni hört talas om Sydgeorgien? Det är en karg brittisk ö i södra Atlanten, något större än Gotland, utan befolkning men med tusentals pingviner.

Vi ringer till England och föreslår att vi tar ett par kvadratkilometer av Sydgeorgien och bygger ett gemensamt storfängelse där!

England har, liksom Sverige, överfulla fängelser och de skulle säkert tycka det var en trevlig idé. ”Jolly good!”, som engelsmännen säger.

Sedan betalar vi fångvaktarna en rejäl lön så det känns värt besväret.

När brottsligheten i Sverige nu kostar oss skattebetalare långt över hundra miljarder per år, kan våra fångvaktare på Sydgeorgien gott få en miljon för sex månaders prickfritt jobb. Skattefritt.
Då blir det nog inga problem att hitta kompetent personal.
Hade jag varit ung skulle jag nog hoppat på ett sådant erbjudande för att skrapa ihop en grundplåt.

Sedan kan våra empatilösa åldrings-bedragare och andra illdådare sitta av sina långa straff på Sydgeorgien, där deras enda sällskap är pingviner.

Fler förslag välkomnas. Men inga halvmesyrer, tack, för nu behöver vi få bukt med det här förfallet.
Och det går – om bara politikerna vill.
Skicka ditt förslag till din riksdagsledamot.
Jag håller på pingvinön!

 

 

P.S. För den som vill läsa mer: Jag gjorde ett litet experiment och bad en kraftfull Artificiell Intelligens läsa igenom ovanstående krönika, och svara i rollen som den handlingskraftige Winston Churchill. Så här blev svaret:

AI-Churchill:
”Under min tid var fienden utanför dörren. Här är fienden inom räckhåll – och göds av moralisk förslappning och brist på politisk vilja. Jag instämmer i att en stat måste skydda sina medborgare, och att passivitet inför ondska är en form av medskyldighet.

Idén om pingvinön är udda, men inte utan en viss charm. Att skicka brottslingar till en avlägsen, karg ö är ett förslag som inte bara syftar till straff, utan också till avskräckning. Det är en signal om att samhället inte längre tolererar brott mot sina äldre.

Det är en tanke som går rakt på sak, och jag skulle se denna lösning som ett tecken på mod. Den är en motreaktion mot det slappa, det bekväma – och starka problem kräver starka lösningar. Jag skulle säga: Mycket gott. Jolly good, indeed.”D.S.

…Så nu är vi i alla fall två som håller på pingvinön.