Ibland måste man dra till skogs för att komma hem

Inför min sista semestervecka denna sommar gjorde jag en efterlysning i sociala medier efter en stuga i skogen, helst nära vattnet, som jag kunde få låna/hyra. Flera av mina vänner hörde av sig, men hur tacksam jag än var över deras generösa erbjudanden så var det inget jag riktigt tyckte passade in på det jag ansåg mig behöva: en lugn, stilla plats ute i naturen helst så avskild från andra människor som möjligt där jag skulle få ett par dagar att enbart ägna mig åt kreativitet, återhämtning, att lyssna på skogens alla ljud, bada naken, strosa omkring. En ostörd plats för att hämta kraft.

Jag drog i alla tänkbara trådar och hade några guldkorn på gång, men kom tyvärr tvåa på pallen. Jakten på den perfekta platsen började ta mer energi och tid än jag hade (givetvis hade jag ju kunnat ha större framförhållning än en och en halv vecka, men ibland är jag impulsiv av mig och trodde inte att det skulle vara så svårt), så när jag dagen innan min tänkta avfärd återigen gick miste om en passande plats, gav jag upp. Utan större förbittring faktiskt. Jag tänkte ”då var det helt enkelt inte meningen den här gången” och började tänka ut en mindre uppstyrd plan B.

Förmiddagen därpå blev jag uppringd av min bror som sa att han kanske kunde ha något passande på gång. En väns släktings stuga. Jag ringde ägarinnan och redan samma kväll satte jag mig ytterst energistinn och pirrig i en fullpackad bil och rullade norrut i länet. Platsen lät nästan för bra för att vara sann! En stuga mitt ute i skogen precis vid sjön där man kunde skutta omkring naken utan att en enda människa skulle se – tjohoo! Jag kunde knappt bärga mig.

Första hindret på min väg dök upp när jag var bara några kilometer från stugan. En stängd vägbom förseglad med ett kombinationslås. Hoppsan, tänkte jag, då får jag helt enkelt ringa ägarinnan och få koden. Men nu var det som så att om man vill vara mitt ute i ingenstans, då ska man inte tro att sånadäringa tekniska prylar som mobiltelefoner vill detsamma med sina nät… Så efter X antal försök att få täckning – det vill säga undertecknad som vandrar fram och tillbaka längs en grusväg i skogen med telefonen höjd över huvudet för att se var man kan få bäst signal – fick samma undertecknad vackert sätta sig i bilen igen, backa upp på huvudstritan och köra tillbaka nästan en mil innan två små streck ämnade uppenbara sig på skärmen och jag, efter en våldsam tvärnit i ett moln av grusdamm och upplaxandet av tre vettskrämda tjädrar vid dikeskanten, lyckades få fram koden i ett knastrigt telefonsamtal.

Fylld av ny tillförsikt vände jag tillbaka till vägbommen, tog mig förbi lås och bom och då kom hinder nummer två. Bommen var inte av det mest snofsiga slaget, så när jag skulle få tillbaka den över pinnen med metallöglan, så kärvade den fast på sniskan. I närmare fem minuter kämpade jag med ömma ord, lirkanden, bankanden, ryckanden och till slut en lång radda fula ord och svettig överläpp innan vi slutligen kom överens. Pustande, men återigen med nya friska tag fortsatte jag min färd. Till saken hör att jag i min iver över att äntligen ha fått tillgång till en plats för lugn och ro och kreativitet och hej och hå kanske inte riktigt skrev ner EXAKT alla detaljer av vägbeskrivningen jag fick av den oerhört trevliga ägarinnan via telefon. Så mellan ”ta höger i Y-korsningen och sen kommer en liten backe — stor välta med fällda träd — parkera — en stor sten där du ser en skottkärra vi använder för att köra packningen, för det är allt en bit att gå för att komma fram till stugan”, så var det små minnesluckor minsann! De där minnesluckorna visade sig bli ganska avgörande för min färd. Jag tog höger i Y-korsningen, susade uppför den lilla backen, såg vältan med fällda träd och brummade glatt förbi den i jakten på ”Den Stora Stenen” där jag tydligen skulle parkera och på baksidan finna en skottkärra. Nä. Det stämde inte alls det. Jag körde den där j..la grusvägen från ände till ände tills det inte fanns någon väg längre och det var stora stenbumlingar ÖVERALLT, men inte någon skottkärra och inte tillstymmelse till plats där det såg ut att vara en stuga. Nu började det så smått att mörkna dessutom, så vid det här laget kände jag tårar av frustration börja bränna bakom ögonlocken. För det var ju också den där detaljen med att mobilen konstant och hånfullt visade texten ”ENDAST NÖDSAMTAL”, så bara tanken på att åka tillbaka IGEN för att kunna ringa om vägbeskrivning fick mig ju att förstå att då skulle det hinna bli mörkt och då skulle jag ju verkligen inte hitta fram. Och då kunde jag bara åka hem igen.

Men skam den som ger sig, sägs det ju, så jag åkte tillbaka och tog i stället vänster i Y-korsningen för att se om jag kunde få täckning på mobilen åt det hållet. Vägen ledde fram till sjön och där, längst ute på bryggan dök det en stackars liten pinne upp på skärmen som var tillräcklig för att jag återigen skulle kunna nå ägarinnan till stugan. Likt en vilsen som får en stor, blinkande pil med texten HEM uppenbarad framför sig fyllde den ljuva, lugna stämman i alla de där små minnesluckorna åt mig. ”När du har åkt uppför den lilla backen så ser du en stor välta med fällda träd, parkera strax före den så ser du direkt till vänster var du ska gå in i skogen och alldeles där bakom ser du en stor sten med vår skottkärra stående.

Skammens röda kinder hettade lite när allting klarnade, men jag fann vägen och efter mycket kämpande över stock och sten med packningen på skottkärran stod jag plötsligt vid ett litet paradis vid vattnet. Jag skrattade och sjöng så det ekade mellan träden och i ett huj for kläderna av innan jag skuttade ner i det svalkande vattnet. Det var bara månen som såg mig. Tror jag. Tio timmar senare åkte jag hem igen. Jag kan förklara varför en annan gång. Det lustiga i hela historien var emellertid att när jag kom hem fann jag just den ro, återhämtning och kreativitet jag trodde jag bara kunde få på en annan plats. Men det var helt enkelt det där äventyret med alla utmaningar som jag behövde. Något oplanerat och oförutsebart som tvingade mig att anpassa mig och lösa problemen.

Så ibland behöver man nog dra till skogs bara för att komma hem.