I sportlovstrafiken: ”Varför kör han så där?!”

Att höra folk klaga över andras trafikvett gör ingen glad. Låt oss därför börja med att jag, på gårdagens långtur, hamnade bakom en bilist som körde föredömligt bra! Vi följdes åt i tio mil och det var en ren fröjd. Lagom hastighet, lagom avstånd, säkra omkörningar. Perfekt, helt enkelt!

Med den solskenshistorien i bagaget kan vi, utan minsta risk att framstå som gnälliga, övergå till hemresan från fjällen ett par veckor tidigare.

En bit in på vår resa kör en bil upp och lägger sig bara ett par meter bakom. I åttio. På vinterväg.

”Nu har vi fått närbesök”, säger jag och nickar mot backspegeln.

Min bisittare böjer sig fram och tittar i sin sidospegel. ”Folk som lägger sig precis bakom har ingen koll”, analyserar hon klokt.

Just när vi närmar oss ett backkrön stampar vår baklucke-sniffare gasen i botten och kör om. Han kör som ett jehu och jag måste bromsa för att låta honom komma förbi före krönet.

Vettvillingar i trafiken är inget nytt under solen. Ordet ”jehu” kommer till exempel från Kung Jehu i Gamla testamentet. En vaktpost såg honom komma i sin vagn på långt håll och sa: ”Det måste vara Jehu, Nimshis son, han kör som en vettvilling.”

Varför vi säger ”ett jehu” och inte bara ”Jehu” får någon annan svara på.

En stund senare är det dags igen.

”Jaha, vad är det här frågan om då?”, säger jag och pekar mot bilen framför.

Vi kör på en spårig vinterväg och av någon anledning har bilen framför valt ett mittenspår, med hjulen på varsin väghalva och mittsträngen rakt under bilen.

När vi får mötande trafik kränger mittlinjeriddaren över däckspåren tillbaka på vår sida av vägen, för att sedan direkt skumpa in i mitten igen.

Varför ligga i mitten när det finns två spår ned till asfalten på vår sida vägen?

Det är nära att de får sladd i sina ständiga spårbyten och det ser vådligt ut. Man blir nervös.

”Nu får det räcka”, mumlar jag och visar att jag vill köra om. Bilen svänger undan och ger plats. Bra. I backspegeln ser jag hur de kränger in i mitten igen…

Här bör väl noteras att man själv inte är ofelbar i trafiken och har säkert förtjänat en tutning eller två genom åren. Samtidigt; kör man med tumregeln att vi ska hjälpa varandra och inte drabba någon annan negativt så räcker det långt.

Någon mil senare kommer vi ifatt en bil med en långtradare framför. Långtradaren är säkert tungt lastad för det går sakta, under sjuttio på nittioväg.

Äntligen öppnar sig en raksträcka och bilen framför börjar köra om långtradaren, som nu långsamt ökar farten. Jag följer efter i omkörningen för det är god sikt flera hundra meter fram.

Men bilen framför sniiiglar om långtradaren. Sekunderna tickar, hastigheten är sjuttiofem och ökar inte, raksträckan krymper, jag börjar hålla hårdare i ratten.

”Varför kör du om så söligt?”, muttrar jag mellan sammanbitna tänder.

Till slut finns inget val, raksträckan tar slut och det är bara att bromsa, avbryta omkörningen och lägga sig bakom långtradaren igen.

När det gäller omkörningar har jag ett bestämt minne av att min rödbrusige körskollärare, för fyrtio år sedan, sa: ”När du ska köra om så bestäm dig och gör det rejält. Inget segande!”

Det lät vettigt, tyckte jag, även om det i vissa fall kan innebära att man en kort stund passerar hastighetsgränsen.

Filosofen Aristoteles skulle säkert hållit med. Han förespråkade ”fronesis” – användandet av praktisk visdom i vardagen, inte bara blint följande av regler. Alltså konsten att veta när en regel måste böjas lite för att uppnå det goda resultatet. I det här fallet – säkerhet.

På den här punkten är dock mina vuxna barn bestämda: De har fått lära sig att man inte får överskrida hastigheten alls, omkörningar eller ej.

Det stämmer säkert.

Men är det klokt?

Kanske är det ett tecken i tiden? 80-talets ”bestäm dig och gör det rejält” har bytts mot att regler ska följas till punkt och pricka, även när regeln orsakar en dålig situation.

”Kör folk sämre numera?”, frågar jag filosofiskt.

”Kanske…eller så är det bara fler bilar”, svarar min bisittare.

Hon är säkert något på spåren. Det är drygt en och en halv miljon fler bilar på svenska vägar idag jämfört med 1990. Det betyder många fler bilförare, av alla sorter – de som kör utmärkt, vettvillingar, sniglar och en och annan ängslig mittlinjeriddare…

På nästa raksträcka trycker jag på gasen och kör om långtradaren. Rejält och utan segande.

Aristoteles hade nickat gillande.

Jag tror vi skulle behöva mer av Aristoteles ”fronesis” – att vi är vakna och använder vårt eget omdöme. Både i trafiken, och i resten av livet.

Och det är bara ett konstaterande och räknas därför inte heller som gnäll.