I arbetslöshetens gråsörja av sjunkande självkänsla

Den som inte vet vad det faktiskt innebär att stå utanför arbetsmarknaden trots att man vill och har förmågan att jobba, kan aldrig förstå. Inte förstå hur hudlös man blir, inte förstå vilken oerhörd stress man lever under. Ekonomisk, psykisk, social stress. Ett slags gisslansituation som man tappert försöker ta sig ur fastän det inte finns en synlig motpart att förhandla med. Allrahelst när tiden bara går.

Fastän man söker alla jobb som går att söka, är på helspänn och presterar, kämpar, forcerar dag ut och dag in för att hitta en ny anställning. Så att man kan få slappna av. Må bra igen.

Nej, man är inte ”ledig” och kan ta det lugnt. Man ligger vaken och grubblar över hur fan man ska klara sig ekonomiskt, hur man ska kunna betala hyran, lånen, bilen som man behöver för att klara vardagen, ge barnen mat, skor, kläder. Man grubblar över hur fan man ska hitta energin och inspirationen att skriva och skicka de där personliga breven för sjuttioelfte gången, glättigt sälja in sig själv, sin erfarenhet och sin kompetens, sin förmåga.

Som man just då, i långtidsarbetslöshetens gråsörja av sjunkande självkänsla, inte längre kan minnas att man har.

Själv minns jag även hur torr i munnen av obehag jag blev varje gång jag skulle mingla med lite nya bekantskaper på en eller annan middag. Den typiskt svenska inledningen vid nya möten är ju ”Vad jobbar du med?” Oh, som jag avskydde den där frågan!

Även om det inte finns någon som helst skam i att säga att man inte har ett jobb för stunden, så ville jag helst att den där bekanta öppningen i marken under mina fötter skulle framträda blixtsnabbt och låta mig försvinna ner, bort, till tryggheten som var fri från dömande blickar.

I stället skulle man väl på de där middagarna och tillställningarna egentligen lite käckt ha försökt ”nätverka” och ”knyta kontakter” som kanske kunde leda till jobbmöjligheter. Fast nä, då verkar man ju i stället desperat. Kanske gör folk obekväma.

När man bara ska gå på en gemensam och uppsluppen middag. Usch, vad jobbigt att hon kommer dragande här med sin himla arbetslöshet och förstör stämningen. Vem vill ha påfyllning, he he?

På förekommen anledning blev det allt lättare att bara tacka nej om något socialt sammanhang dök upp. Tryggast så.

Efter de perioderna slutade jag själv att ställa den frågan när jag träffade nya personer. Min variant är snarare ”Hur fyller du dina dagar i livet?” För då kan man få sväva ut i saker som allmänt intresserar en, om man inte vill säga hur man försörjer sig.

Fast en spännande följd av en sådan öppen fråga har genom åren till min glädje visat sig lite sudda ut stigmat kring om man råkar ha ett arbete eller ej. Personen på andra sidan verkar då ha lättare för att själv säga till exempel ”Jo, men just nu är det lite kämpigt för jag jobbade där eller där, men så drog de ner på folk så jag fick gå.”

Det blir en helt annan diskussion då. Ett annat sätt att knyta kontakt. Ett mer äkta och mellanmänskligt möte.

Det blir då dessutom mer naturligt att följa upp med att fråga vad personen söker för jobb, hur det ser ut på arbetsmarknaden, man kanske får en idé och kan ge tips. Kan bli hur bra som helst i slutet av den där middagen.

Till dig som kämpar, som kanske bara nu i dagarna fått ett fruktansvärt livsomvälvande besked från den arbetsgivare som du fram tills nyss känt en sådan trygghet hos och lojalitet för. Du som just nu känner dig precis som att du är i den där gisslansituationen. ”Hur ska det bli, hur ska jag klara mig?”

Jag kan bara säga att jag lider med dig, jag vet hur du känner och du har all rätt att känna dig förbannad, sviken, bitter. Låt de där känslorna skölja igenom dig. Sedan kan de få ebba ut och blicken vändas åt ett nytt håll.

Men låt aldrig några fula skamkänslor lirka sig in. De är inte dina att bära. Nej, de kan läggas i en kartong, tejpas igen och skickas ut på något automatiserat höglager.