”Hoppas att detta inte ska vara förgäves”
Vaknar. Undrar vilken dag det är. Onsdag. Tittar på klockan och sträcker på mig. Töjer ut musklerna. Det knakar lite här och där i lederna. Funderar en stund på att covid-19 härjar. Medan jag ligger här och försöker väcka liv i kropp och knopp. Som vanligt. Reser mig och sänder en tanke till alla som kämpar just nu. Både sjuka och friska. Känner mig tacksam för hjältarna som vårdar och tacksam för att inte min familj är med i statistiken.
Frukost. Läser nyheter. Coronapandemin dominerar. Antal sjuka, antal döda, antal som vårdas eller har vårdats på intensivvårdsavdelningar. Siffror. Försöker se ansiktena. För de finns där. Bakom varje siffra är det en människa med anhöriga, vänner, kollegor. Men hur många har blivit friska, vill jag veta. Hur många hann bli riktigt, riktigt sjuka och sedan fick känna hur det släppte, vände? Kände glädjen och lättnaden? Hur många anhöriga har legat sömnlösa, gråtit i förtvivlan för att de känt maktlöshet, hopplöshet, frustration över att inte ens få vaka vid sin kära sjuklings sida? Hur många av dem har fått samtalet man aldrig, aldrig vill få:
”Det gick inte. Vi kunde inte göra mer. Jag beklagar sorgen.”
Hur många digitala begravningar kan man ha i månaden, i veckan? Tankarna går. Hur går en sådan begravning rent praktiskt till?
Hur många å andra sidan har fått jubla i vild glädje över härliga besked, men inte kunnat kasta sig iväg och kramat, kramat, kramat den som tillfrisknat? Hur många i vårdpersonalen är det som har slitit som galningar i så många veckor nu? Känt oro för sin egen och sina familjers skull? Hinner de sova och äta ordentligt? Styra upp den ”vanliga” vardagen?
”Har du köpt mjölk och tandkräm, älskling?”
”Nej, jag har räddat liv”.
Tankarna far. Jag stannar upp och känner mig ännu mer tacksam. För jag har både sovit och ätit och köpt mjölk och tandkräm och följt mina barn till skolan och hjälpt dem med läxor och lagat middag och läst sagor. Och kramats! Precis som vanligt. Ingen jag känner är ännu i statistiken, ingen högtidlig röst i telefonen har hittills släppt den slutgiltiga bomb som ett dödsbud innebär. Jag är tacksam för det. Tacksam för livet och för att kunna gå ut och för alla som gör så gott de kan. Som gör sitt bästa.
Jag hoppas att detta inte ska vara förgäves. Vägrar tro att mänskligheten ska ha rubbats så djupt i sina grundvalar utan att ens det minsta gott ska växa fram ur detta turbulensens askmoln. Spira och väcka nya tankesätt, ny ödmjukhet och nya, enklare, mjukare värderingar och tacksamhet över vad vi faktiskt har. Kanske? Låt oss hoppas att det vi gör just nu är något de flesta av oss kan glädjas åt längre fram. Och låt oss hoppas att vi snart kan sluta räkna. För det kommer att bli bättre. Till slut.