”Hej på er, muntergökar!”

Två personer sitter redan i väntrummet när jag kommer in. De är i medelåldern och stirrar rakt fram, med munnar som streck och armarna i kors. Ingen tittar upp.
I vanliga fall brukar jag säga ett kort ”hej” vid sådana här tillfällen. Men de här två ser så oerhört buttra ut att jag bara sätter mig.

Av deras miner att döma kan man tro att de väntar på att bli uppkallade av byns bödel. Men vi är inte vid galgbacken i väntan på yxan, eller ens hos proktologen. Vi är bara på bilprovningen där det värsta som kan hända är en tvåa på bromsarna.

Ibland kan det kännas nästan aggressivt att bli totalt ignorerad av andra människor i ett litet utrymme. Onaturligt. Det här är ett sådant tillfälle. ”Hej på er, muntergökar!”, vill man ropa så att de hoppar till i sina stolar.
Men nu har jag redan satt mig och det är för sent.
Synd.

Jag har inte tänkt på saken tidigare, men nog borde det finnas någon slags väntrumsetikett, eller hur?
Till exempel:
Väntrumsetikett – tre enkla regler:

1. Är ni färre än tio? Titta upp när någon kommer in.

2. Den som kommer in hälsar/nickar. De som väntar hälsar/nickar tillbaka.

Är ni tio eller fler? Fri zon, ingen förväntas göra någonting – men en liten nick, ögonkontakt eller leende ger såklart pluspoäng.

Tillbaka till vänthörnan på bilprovningen, med mina två surpuppor bredvid. De påminner lite om två barn som förväntat sig dataspel i julklapp, men just fått varsitt kottdjur av tomten.

En dörr öppnas och en ny person ansluter till vår trio.
Jag tittar upp och personen nickar sin hälsning.
Jag nickar tillbaka.
Naturligt. Civiliserat. Vuxet.

Så här är ett förslag till löfte på det nya året:
Du och jag – vi hälsar.
Ett litet ’hej’ eller en nick tar en sekund och kostar ingenting, men skulle göra Sveriges alla väntrum både varmare och trevligare.

De buttra får sitta kvar och stirra på väggen. Det är deras förlust. Men också lite vår – tills vi bestämmer oss för att hälsa ändå – ”Hej på er, muntergökar!”