”Hej, klimakteriet, stannar du på kaffe?”

Om det är någon förklarande och emellanåt ursäktande fras som vi av kvinnligt kön återkommande får höra genom livets förhoppningsvis långa resa, så är det: ”Det är hormoner”.

Det där lite abstrakta uttrycket som är bekant, men som inte kanske någon verkligen fördjupar sig i. Hormonerna, de kommer smygande de där jäklarna. Som en lurig ficktjuv runt hörnet. Fast i stället för att ta något ifrån oss, så ger den. Den ger, den ger och den ger.

Från tidiga tonåren, genom pubertet med humörsvängningar, tårar, ilska, svettningar, mensvärk, tillhörande pyssel med bindor, tamponger och elaka finnar, via graviditeten (för de som genomgår det) med de märkligaste åkommor såsom smärtor, domningar, nästäppa, halsbränna, hemorrojder, urinvägsinfektion, sömnlöshet, svullnad, större fötter, konstig hy, hudutslag, sug efter enorma mängder Daimstrut, apelsinjuice – som bara förvärrar halsbrännan – och kanske murbruk (?).

”Det är hormoner och helt naturligt och fullt normalt”, säger en fackkunnig person med mjuk röst. SOM OM DET HJÄLPER ATT HÖRA!! TA BARA BORT DET HÄR HEMSKA TILLSTÅNDET SÅ ATT JAG FÅR EN CHANS ATT KÄNNA MIG NORMAL!

Så lite senare, när man äntligen börjar få lite lugn i kroppen, tvingar denna förvrängda ficktjuv oss att möta ännu en hormonfälla:
”Ta-da! Hej, klimakteriet!
Kommer du och hälsar på?
Redan?
Stannar du på en slät kopp kaffe bara eller?
Nähä. Men hur länge tänkte du stanna då?
Va, vad säger du.
Är du inte klimakteriet?
Puh, skönt. Kände mig lite orolig och hemskt gammal där ett tag.
Vadå? En mindre variant, vad menar du nu?
Finns förklimakteriet?? Skämtar du med mig?
Så jag skulle inte få chilla nu i minst sisådär fyrtio år efter drygt trettio år av den andra skiten? Suck.”

Då tar vi det igen: humörsvängningar, denna gång även usel självkänsla och självtvivel, torra slemhinnor i både ögon och underliv, tårar, irritation, ilska, sömnlöshet, hjärntrötthet, svettningar utan dess like, men fortfarande mensvärk och tillhörande pyssel. För tro inte att det ska vara alltför lugnt på torpet serru, nä, nä. Då kanske man hamnar på latsidan och inte riktigt känner att man lever. Man måste ju vara förberedd för den riktiga övergångsåldern!

Så nu går vi här, jag och mina medsystrar, och undrar och lider och kämpar. Medan männen (och kanske barnen) undrar och lider och kämpar. För de har inte en susning om vad vi behöver. För vi vet inte själva vad vi behöver alla gånger. Eller jo, kanske helt enkelt lite förståelse och tålamod. Acceptans. Varma kramar, en kopp té, en liten extra komplimang. Att vi får sova en stund på eftermiddagen. Sådant där som inte kostar så mycket. Men kan betyda massor. För de här ”hormoniga” tillstånden är inget vi väljer att vara i, de kan vara ett rent helvete. Och vi menar inget illa med vår snäsiga ton. Det känns bara så skevt och ont inuti och det stormar för fullt, så det är svårt för oss att vara så där härliga och positiva som vi kanske annars är. Den tröst som finns är att det går över och att det finns hjälp att få. Så ta hand om er.