”Har du någon förebild?”
Vid en jobbintervju för några år sedan fick jag frågan om jag har någon förebild, någon som ger mig inspiration. Den frågan visade sig vara svårare än jag kunde tro och en rad namn dök upp i mitt huvud, men smått (läs oerhört) analyserande och reflekterande som jag är hann jag vrida och vända på vad jag lägger in i begreppet ”förebild” och kom inte längre än till att säga: ”Oj, den var inte lätt att svara på” och tänkte så det knakade. Intervjuaren var tydligen av det otåliga slaget, så när endast en mycket flyktig tidsrymd passerat sa han kort att om inte svaret kommer spontant, så har jag nog ingen tydlig förebild. Sedan gick han vidare till resterande frågor i ett rasande tempo. Jag tackade nej till jobbet sen, för jag fick en sisådär halvbra känsla i magen, men det hör inte till saken.
Lite då och då har jag funderat vidare på det där om jag har en förebild och vet i alla fall vilka jag blir inspirerad av i olika situationer i livet. För vi har ju våra olika roller beroende på sammanhang. Personer som vågar bryta normer och stå upp för sig själva och vad de tror på, även om andra skakar på huvudet åt dem, eller värre, de får min beundran i livet i stort. Musiker likt Miriam Bryant och Laleh med röster som går rakt in i hjärtat inspirerar mig eftersom jag själv alltid har sjungit. Astrid Lindgren inspirerar mig och påminner mig om hur det är att vara barn och hjälper mig i min mammaroll. Listan kan göras lång, som det heter. Men det finns en speciell man som jag någon gång vill skaka hand med och bara säga ”tack”.
Eftersom jag alltid har tyckt om att hitta på berättelser och att skriva och läsa, så blir jag inspirerad av författare som slår an den där rätta tonen i mitt inre som gör att man nästan tappar andan ibland. Så inom den delen av mitt liv har jag sedan tidiga tonåren haft en enda stark förebild som vet hur man berättar en historia och som för varje ny roman kastar mig genom ett fullskaligt register av känslor och tankar. Jag gråter, skrattar, skäms, blir upphetsad, mår illa, blir lycklig. Hans namn är Stephen King och jag känner att jag bara genom att skriva hans namn genomsyras av stolthet och vill nästan niga djupt i vördnad. Han är liksom lite ”min” författare. Om någon säger att de vill ha boktips och jag genast rekommenderar Mr. King, så möts jag ofta av skepticism och svar som ”nej, jag gillar inte skräck och övernaturliga saker”. Då lyfter jag King-fanan högt och försöker på alla sätt få fram att han är så mycket mer än en skräckmästare. Att hans böcker har så många bottnar, så mycket psykologi, så mycket tilltro till den lilla människan, att det onda – hur fruktansvärt mycket ont hans vardagshjältar än tvingas utstå – aldrig tillåts segra.
I många av hans böcker är det barnen som är de kloka, modiga, uthålliga. Barn som vinner kampen. Tack vare en i grunden ljuvlig naivitet om att det bara måste bli bra till slut.
Hans förmåga att spegla den innersta känslan hos de ofta ganska vidriga och osympatiska vuxna karaktärerna är helt enastående. Och jag rycks med totalt. Varje gång jag har läst klart en bok, dröjer jag lite vid den tomma, vita sista sidan och känner mig smått vemodig. Jag har ju åkt med på resan i fem- sexhundra sidor och de goda i boken har blivit mina vänner. Då vill jag ju inte skiljas bara så där plötsligt. Men strax har Stephen skrivit en ny roman och då kör vi igen!
Om man skulle vilja ge sig på att läsa en Stephen King, men inte vill plöja igenom en tegelstenstjock bok och faktiskt vill undvika övernaturligheter så kommer här tips på två riktigt bra böcker av honom: ”Flickan som älskade Tom Gordon” och ”Raseri”. Den första utspelar sig helt och hållet i en skog under några dygn när en flicka går vilse och hur hon håller modet uppe genom de olika obehagliga strapatserna. Den andra är skriven under pseudonymen Richard Bachman och handlar om en skolskjutning i USA och vi får följa med i berättelsen genom förövaren själv. En otroligt välgjord skildring där förövaren är både skurk och hjälte. Så det finns något för alla hos idolen min! Men om man trots mina övertalningar ändå inte vill läsa Stephen, utan söker helt andra boktips för lata dagar i sommar så kan jag rekommendera vår svenske poet Bob Hansson. Ytterligare någon som är lite av en personlig idol. Han får avsluta med några rader ur boken ”Här ligger jag och duger”:
Som mannen som ringer sitt jobb, säger ”Kan inte komma idag, solen skiner”
och deras ”Är Du Sjuk I Huvet, kan du bara arbeta om det regnar?”
”Nej, det är liksom problemet, jag gillar ju de regniga dagarna ännu mer”.
Så förebilderna kan vara många. Vilka är dina?