Golare har inga polare
Ett mejl från skolans rektor landar i inkorgen. Redan i ämnesraden känns orden igen från tidigare och känslor av uppgivenhet och ilska börjar direkt lägga sig till rätta i magtrakten. Tonåringar har (ännu en gång) under skoltid vandaliserat ett av omklädningsrummen till idrottshallen i en sådan omfattning att skadorna kommer att kosta tusentals kronor att reparera. Under tiden måste samtliga elever byta om i andra lokaler. Händelsen är polisanmäld. Inga vittnen.
Skitsnack, utbrister jag! Självklart vet en hel hög med unga vilka som gjort det. Kanske till och med har filmat med mobilkameran medan det pågick. Men det är en tystnadskultur i skolan, säger flera. Uttrycket ”golare har inga polare” är norm och det är allmän kännedom i korridorerna att i princip vilka allvarliga händelser som helst får passera i tysthet. För man vågar inte berätta, fastän man vet. Det här med att be dem berätta för en vuxen möts i princip med ett snett hånleende. Det gör man inte. Ingen vill vara skvallerbyttan.
En annan sak som ”alla vet” är hur löjligt enkelt det är att få tag i allehanda droger inför helgen. Några berättar för mig att man som ung idag vet exakt vilka man ska fråga om man vill köpa, vad man kan välja på och att det numera inte är alkohol som laddas upp med när det är dags att festa utan betydligt tyngre preparat. Allt ifrån kokain till ecstasy. Det har börjat bli normaliserat. Många vet. Men ingen berättar.
Inbrott i butik, misshandel på krogen, i skolan, inbrott på fritidsgård, rånförsök, vandalisering av tågstationer, busshållplatser, mordbrand. Polisanmälningar görs kanske. Av oss vuxna. De som sitter inne på fakta är ofta de unga. Som inte berättar. Av rädsla.
Nej, det är inget Barnen i Bullerbyn här, hur mycket vi än försöker intala oss det. Med alla våra faluröda stugor och blånande berg. Det är naivt att tro att fridens liljor spirar i frisk och näringsrik jord precis överallt. Bara för att vi bor på landet. Och det är inte barnen som är roten till det onda. Roten till det skeva, respektlösa, empatilösa, frustrerade, egoistiska.
Alla har sin egen börda att bära, men frågan är hur mycket börda som ligger där i skymundan och tynger ner våra unga? Jag kan inte låta bli att tänka att mycket av alla dessa brottsliga handlingar är ett tecken på att uppmärksamheten från oss vuxna är missriktad. Inuti varje ”bråkstake” står en ung person och hoppar och viftar med armarna och skriker ”se mig, hör mig, bekräfta mig – hjälp mig!” För en person som mår bra vill göra gott, få andra att må bra.
Busstreck är en sak, men när det blir allt allvarligare handlingar kanske vi alla behöver fundera över orsak och verkan. Hur kan vi göra för att vända skutan? Hur gör vi för att öka de ungas förtroende för vuxenvärlden, så att de börjar prata? Med oss, inte bara med varandra. Utan att känna sig som golare.
Jag tror att det är vi vuxna som behöver börja prata mer med varandra om sådant vi ser och hör. Lyfta upp problemen tidigt och ta hjälp av varandra, vrida och vända och informera, samverka. Bära ansvaret tillsammans. För alla barn är våra barn, så det är där vi måste börja. Med barnen.