Förlåt mig, Ukraina!

Maktlöshet.

Har du känt den känslan någon gång? Det är en ganska vidrig känsla, man har kämparglöden, kraften, ja nästan orken att flytta berg. Men man sitter fast i sankmark och rör man sig så åker man längre och längre ner. Så känner jag just nu.

Att se det som händer i Ukraina, landet som tog emot förvirrade tonårs-Johanna med öppna armar. Landet som visade mig arkitektur som fick munnen att gapa, landskap som fick luft att verka obetydlig och människor som förevigt kommer bäras med i mitt hjärta.

Människorna. Åh människorna. De som var de mest rakryggade, skarpa, kärleksfulla människor jag någonsin träffat. Varje man som envisades med att bära mina och mina väninnors väskor upp för trappor, oavsett hur många steg det var. Babushkorna som vi mötte på gatorna som log de bredaste och varmaste leendena (Oftast utan tänder).

Då har jag inte ens börjat med barnen. Barnen som utan fruktan, sprang fram och tog en i handen och ledde en ut på stigar för att visa något. Eller när de tog fram sina väldigt gamla slitna telefoner för att kunna ta fram Google Translate så att vi kunde kommunicera. Berättade jag om barnskocken som försökte lära mig att säga färgernas namn på deras språk? Varje gång jag lyckades var det som en hockeykör av lycka och när jag inte riktigt lyckades så var det barnaskratt som fick en att le av lycka trots misslyckandet.

Men…

Det var också männen, babushkorna och barnen som mött bomber, beskjutningar och död. Babushkorna som begravt sina söner. Män och barn som var traumatiserade av vad de varit med om. Sönderbombade hus som fortfarande omgav omgivningen, särskilt i östra Ukraina. Det fanns så mycket ilska, sorg och oförståelse varför detta hänt. Men också stolthet över hur landet klarat sig själv.

Utifrån Självständighetstorget i centrala Kiev, så finns det en väg som har stolpar prydda med skotthål. Men det som tar ens uppmärksamhet är alla tavlor, hjälmar och blommor som berättar om de liv som togs när Ukraina stod upp för sig själva mot det tyranniska ryska styret. Det berättar också om den tacksamhet och stolthet som Ukraina-borna kände. Alla kunde historien och berättade på olika sätt hur det gått till.

Dessa människor. Människor, som du och jag, flyr just nu för sina liv därför att ingen kommer till undsättning och hjälper dem mot en av de största militära krafterna i världen. De sover i tunnelbanesystemet i hopp om att deras barn ska vara säkrare på de smutsiga golven än i sina egna varma sängar. Tunnelbanesystemet som när som skulle kunna rasa in och istället skapa katakomber.

Våra ledare fördömer, vi klappar för att äntligen används starka ord. Våra ledare inför sanktioner, vi klappar för att äntligen så gör vi något. Våra ledare väljer att inte sända den hjälp som behövs för att ”vi är inte allians” eller ”vi är ett neutralt land”, vi tystnar och tittar åt andra hållet för de har trots allt äntligen fördömt och infört sanktioner.

Hade det här varit Finland, hade vi då inte agerat? Hade det här varit England, hade vi då inte agerat? Varför agerar vi inte så fort det är ett av de land som berättat, skrikit sig hesa, om den tyranni som de fått utstått av det Ryska ledarskapet genom generationer?

Jag står maktlös. Jag står utan ord. Ukraina står utan hjälp.

Om jag känner maktlöshet, i lilla landet lagom, där jag ändå är trygg och vet att hela världen skulle agera om vårt land blev sönderbombat. Mina ukrainska bröder och systrar hade inte den turen att födas i landet falukorv. De skriker för sina liv. ”Min son är inte hemma, vart ska jag ta vägen?” är ord som visat i SVT:s ruta. ”Usch, vad hemskt.” kanske vi säger, sen byter vi till hockeyn som går på nästa kanal.

Deras maktlöshet är definitionen av maktlöshet. Ja, de har vapen. Men de ska skydda sig mot en av världens största militära krafter, ensamma. Visst med starka ord från världens ledare i ryggen, men ensamma. Ukrainas gator och hem bombas sönder, men vi har då gjort vårt. Vi har fördömt och infört sanktioner. Jag hoppas vi kan stå lika säkra när barnen hamnar på barnhem, med nummer på sina sängar istället för namn, och drömmar som är fyllda med bomber och blod istället för de oskyldiga drömmar om blå himmel och sol.

Förlåt Ukraina. Förlåt min bröder och systrar. Jag önskar att jag kunde göra mer. Jag ska ta reda på hur jag kan göra mer för att ni inte ska känna er lika maktlösa.

Text: Johanna Rova