”Folk blir nervösa när någon vill fira jul själv”

När någon i lunchrummet säger: ”Jag ska fira jul själv”, blir det ofta tyst och lite tryckt stämning. Någon harklar sig generat. Någon annan tänker febrilt om det skulle gå an att bjuda hem honom på julmiddag. För julnormen är stark i Sverige. Jul ska firas med familj, släkt och vänner – basta. Alla som sitter själva bör automatiskt tyckas synd om.

Men såklart finns det människor som trivs alldeles utmärkt att ha en stilla julkväll allena. Kanske för att släktens sällskap lämnar en del att önska. Eller så trivs man bara bäst att vara solokvist.

Att skriva och läsa om ensamhet och utsatthet är på sätt och vis enkelt. Det är riskfritt för skribenten eftersom man lyfter fram ett problem hos någon som förtjänar medlidande.
Det gillas dessutom av oss läsare eftersom vi inte behöver tänka så mycket. Vi hamnar liksom på rätt sida av bara farten och behöver inte omvärdera våra egna livsval.

Ibland kan de dystra vittnesmålen också vara en liten tröst: ”Jag kanske inte har så himla kul, men i jämförelse med den där stackaren så…”

Men som sagt så finns de som går mot normen.

Inför förra julen pratade jag med en bekant, vi kan kalla henne Edvina.
Hon sa: ”Behöver jag verkligen hälsa på barnen och deras familj på julafton? Barnbarnen är stora och dotterns mans släkt är närmast filterlös och vill prompt dra in mig i deras upptåg. Jag får rysningar när jag tänker på det. Till råga på allt har de aldrig varmrökt lax på julbordet. Nej, jag vill hellre bara ha en lugn kväll.”

Julnorms-marinerad som man är känner jag ett styng av ömkan i bröstet, och frågar milt vad hon i så fall skulle göra i stället?

”Kanske en lugn promenad genom stadsparken, sy lite på ett lapptäcke jag börjat på, läsa bok och dricka te vid kaminen. Äta varmrökt lax till middag. Ta en pralin till kaffet efteråt. Vill jag fälla en tår, bara för att det är skönt, kan jag lyssna på någon vacker melodi. Sedan läsa lite till, eller se en julig film på TV.”

Hm, tänker jag, det där lät ju faktiskt inte så tokigt. Byter man bara ut lapptäcket mot något annat så vore det en utmärkt eftermiddag. Melodin får bli ”Fattig Bonddräng” – den vackraste skildringen av en människa som till slut får vila. Den klarar den delen galant.

”Gör som du känner, Edvina…”, svarar jag, ”Vill du verkligen slippa så kan du skylla på snuva, eller så berättar du precis som det är. Men i det senare fallet får du förbereda dig på att de kommer till dig i stället. Folk blir nervösa när någon vill fira jul själv.”
”Snuva får det bli…”, sa Edvina och jag hörde hur hon log i telefonen.

Vi behöver knappast nämna att det naturligtvis finns människor som känner sig ensamma året runt, och inte minst på julafton. Men nuförtiden anordnas en del julaktiviteter i både församlingshem och föreningar och där alla är välkomna. Det går framåt.

Men den här krönikan handlade om dem som väljer att kliva utanför julnormen.
Och en sådan kanske också behövs ibland.