”Fasen pappa, det där var ju läskigt skrivet”

De flesta av oss ägnar våra liv åt att bygga. Vi bygger våra liv, våra hem, våra karriärer, våra företag.
Sedan finns det en liten klick som förstör vad andra byggt upp; våldsverkare, tjuvar, hackare.
I förra veckan fick jag själv påhälsning av den senare sorten: Hackare.

Faktum är att jag varit under attack hela det senaste året. Eller rättare sagt har ett par av de hemsidor jag byggt och driver varit det. Säkerhetsprogrammen har skickat otaliga larm-email om intrångsförsök. Vissa dagar har det kommit över femtio sådana email. Och i förra veckan lyckades de alltså bryta sig in. De lämnade en väldig röra efter sig.

Det ger en speciell känsla när någon medvetet förstör något som man lagt tid och möda på att bygga upp. Oavsett vad det gäller. Det liksom kliar i fingrarna, och helst skulle man vilja ställa förbrytaren framför sig och berätta vad man tycker, innan de skickas i finkan.
Tyvärr är just hackare erkänt svåra att få tag på.

Sådan här cyberbrottslighet blir allt vanligare, både mot privatpersoner och företag. Och under pandemin tog det extra fart. Våren 2020 rapporterade amerikanska FBI tre hundra procents ökning av anmälda cyberbrott sedan pandemins start.

Enligt säkerhetschefen för ett stort dataföretag blir dessa brottslingar mer aktiva i tider av osäkerhet, som vid naturkatastrofer eller som nu, i en pandemi.
Med andra ord: De är helt skamlösa.

Ett tydligt bevis på det, är att sjukvården är bland de mest populära målen för attackerna. Där bryter de sig in i sjukhusens datasystem och låser dem tills de får en lösensumma utbetald. I september 2020 dog en patient i Tyskland på grund av en sådan attack.

Tack och lov har undertecknad inte ansvar för några sådana livsavgörande system. Det var bara att bita ihop, köra ned huvudet och börja om. Efter många timmars extrajobb var det ordning igen, och säkerheten uppskruvad ett par snäpp.

Men det kliade fortfarande i fingrarna.
Så jag satte mig och skrev ett brev till ”mina” hackare.
Det blev, som man brukar säga, ord och inga visor.

Därefter dök jag tillbaka in i systemet och gjorde en specialinställning. Den gör att alla som försöker bryta sig in i framtiden får mitt brev per automatik. Tjoff – så dyker det upp på deras skärm.

Sedan var det dags för ett test. Jag ringer ena vuxna sonen och ber honom låtsas vara hacker och göra ett inbrottsförsök på hemsidan.
”Varför då?”, frågar han.
”Gör det bara, så är du snäll”
”Okej…”
Han återkommer snabbt:
”Fasen pappa, det där var ju läskigt skrivet.”

PERFEKT!

Det är möjligt att dessa kriminella använder automatiska program för sina illgärningar och därmed missar mina utgjutelser över vad jag anser om dem, och tips om vad de borde göra med sina liv i stället.
Men ändå; oj vad skönt det kändes att skriva de där raderna.
Och man vet ju aldrig…

Vill man att ens åsikter ska tas på allvar så är det klokt att hålla en korrekt och vänlig ton. I brev till kriminella hackare kan man däremot ta av silkesvantarna och brassa på lite, tycker jag.

Som exempelvis i passagen i brevet där jag förklarar att jag inte är arg, eftersom det finns en naturlag som gäller alla kriminella, vackert formulerad i ett mångtusenårigt citat:
”Var inte arg på din fiende. Sök inte efter hämnd. Gå i stället bara lugnt ned till floden, slå dig ner på stranden och njut i solskenet. En dag kommer din fiendes lik att flyta förbi.”

Sådärja!
Hoppas att någon av dem läser.
Nu bygger vi vidare.