Ett primalskrik för världens smärtor

Nu skakar verkligen världen i sina grundvalar. Det är nästan så att det känns rent fysiskt. Vibrationerna från all smärta, allt mörker, all ondska, all maktgalenskap går rakt igenom själva mänsklighetens fundament. För galenskap är det. Finns för mig inget annat ord än det för att beskriva det vansinniga som pågår. Hur många osmakliga skiftningar kan egentligen maktens, girighetens och illvillighetens ansikten påvisa?

Svart är färgen på starten av 2026. Djupaste beckmörker av avskyvärda handlingar i jordens alla hörn och ner i det nära. Demokratins urfäder hade utstött samma primalskrik som kvinnan på målningen av Edvard Munch om de hade tvingats bevittna den tillvaro vi har idag.

Vad är det egentligen som pågår? Vad är detta för fasansfulla gränsöverskridanden utan motstycke som försvarslösa själar tvingas uppleva dag ut och dag in. Skillnaden är bara geografisk. Ena dagen Iran, nästa USA, sedan vårt eget land, vårt eget län, vår egen ort, eller vår egen by. Varför? Är min konstanta fråga. ”Jo, men du förstår att…” ”NEJ! Jag TÄNKER inte förstå!”

Jag VILL inte FÖRSTÅ att det finns anledningar till att vuxna män aktivt söker sig till barnpornografi, att de förgriper sig sexuellt på barn, att de köper sex, att de anser sig ha rätt att behandla kvinnor som ständiga slagpåsar, att kvinnor, tjejer, flickor är ett sådant hot att de måste våldtas, dödas, lemlästas, förnedras. Och jag VILL inte FÖRSTÅ att det finns anledningar till att vettvilliga presidenter hyllas när de löper amok med sina maktverktyg och eldar på rasism, polarisering, hat, våld, mord.

Nu räcker det. Men hur då? Hur får vi det att sluta? Uppgivenhetens och förtvivlans blytyngd hänger där över alla oss som tar in, men som känner maktlöshet. Swish till Läkare utan gränser, whoosh! Swish till Plan International, whoosh! Swish till behövande hit, whoosh! Swish till behövande dit, whoosh! Var det allt jag kunde göra? Kanske. Svårt att tänka. Så många att hjälpa. Så många orättvisor. Så mycket lidande. Så många som inte bara kan hålla sams. Just nu är det svårt att se hur det ska bli ordning. Hur det ska bli tryggt, lugnt, fridfullt. Hur nästa generation ska kunna känna framtidstro och hopp. När så mycket känns hopplöst.

Hur många swishar finns det i världen?