En hyllning till skräplådan

I mitt barndomshem fanns det ett litet utrymme som gömde allehanda skatter. Där fanns en salig blandning av framför allt udda småkrafs. Och småkrafs var sannerligen uppskattat när man var barn.

Det gick att öppna upp denna lilla plats både när man var på jakt efter något som man inte riktigt visste att man var på jakt efter, när man letade efter det där som man bara visste fanns någonstans – eller visste precis att det låg just där.

Där fanns pennor, några små spikar, gem, plåster, gummisnoddar, saxar, nagelfil, skruvmejsel, ett par anteckningsblock, hårspännen, en stump paketsnöre som såg lite sorglig ut med bara ett par varv kvar på rullen, säkerhetsnålar, möbeltassar, tejprullar, en och annan sten som vi barn hade plockat och tyckte var fina (men tydligen inte tillräckligt fina för att få komma fram och visas upp), trasiga kylskåpsmagneter (för magneter funkade ju fastän den lilla utsmyckningen hade tappat en bit, så de låg där bara för att kunna lagas med lite Karlssons Klister – vilket aldrig hände), en knölig tub med Karlssons Klister, en liten kikare, en tändsticksask, några lösa batterier som man inte visste om de funkade förrän efter en lång tid passerat och det började läcka något läskigt brunt ur dem och pappa sa att man inte fick röra dem, lyfte bort dem och så såg vi dem inte något mer. Mystiskt.

Det här lilla, men sprängfyllda utrymmet fanns i köket och hade ett namn. Inga andra sådana här utrymmen hade namn. Bara det gjorde det speciellt!

Det kallades ”Skräplådan”. Nästan en skymf med tanke på att det sannerligen inte var skräp däri! Det var en minikälla till lycka, för där fanns många lösningar på vardagens små bekymmer och det som låg längst in kunde bli välkomna överraskningar och bidra till små glädjerop: ”Men åh, DÄR är den ju!”

Personligen är jag, kanske inte pedantisk men helt klart minimalistisk. Rum med många prylar stressar mig, röriga rum gör mig överväldigad, stökighet gör mig ofokuserad. Jag vill helst ha var sak på sin plats, struktur och ordning och reda.

Ja, det är min autistiska ådra och det är jag väl medveten om – alla är vi olika. Att dessutom vara mor till tonåringar med allt vad det innebär i form av stökighet och röra, hjälper inte direkt att minska ner på stresspåslagen i vardagen, men här fyller verkligen skräplådan en både praktisk och psykologisk funktion.

För vi har en sådan nu också. Och jag älskar den. Fortfarande.

Den innehåller i princip exakt samma saker som i mitt barndomshem, med den skillnaden att det nu är en otrolig blandning av mobilladdningskablar från tidigt 00-tal till idag. Man törs inte slänga någon, för det kan ju hända att luren som hör till just den eller den sladden dyker upp en dag och då kanske man vill försöka få fart på den för att se om där finns gamla, roliga foton? (Det kommer aldrig att ske, jag vet ju det egentligen).

Men älskade skräplådan, där får röran sitt utlopp, där möts gammalt och nytt, inget hör ihop med något – och det är okej. Allt får finnas till. På sin alldeles särskilda plats i hemmets hjärta, köket.

Där släpper jag på ordningen och redan, där finns ingen struktur, där kan man slänga ner det som inte riktigt har en plats någon annanstans.

Och att säga ”kolla i skräplådan” till någon som frustrerat irrar runt och letar efter en lösning på ett vardagsbekymmer för att kort därefter ge ifrån sig ett förtjust utrop – det kan vara en verklig slev med lycka i en annars ganska rörig tillvaro.

”Kolla i skräplådan”, är en fras som aldrig, aldrig kommer att gå ur tiden.