Botemedlet kan vara ”smoke on the water”

Nej, åh nej! Nu hände det igen. Man upptäcker plötsligt att någon som pratar inför eller med en, har något slags mening som upprepas under samtalets gång. Om och om igen. Återkommande små bekräftelser på det som har sagts, eller möjligen främst som utfyllnad eller avslutning på en monolog.

Alla har vi nog en sådan harang som liksom är ”typiskt jag” och det blir lite av ett signum. Ett karaktärsdrag. Men när det väl har hänt att man börjar höra det, då går det inte att sluta höra det! Det är som att ha en slinga av en låt man bara kan ett par rader av snurrande på repeat i hjärnan, så frustrerande.

Det sägs att tricket, när det kommer till låtar som fastnat i skallen, är att man ska lyssna på just den låten i dess helhet. Funkar inte för mig. Det är kört. Tyvärr är det ofta julvisan ”Mössens julafton” som drabbar mig. Fråga mig inte varför. Den är ju helt klart lite svängig och så, så det kan ju bero på den saken. (Erkänn att du nu börjar nynna på visan?) En kurskamrat hävdade däremot bestämt att det ultimata botemedlet var att börja sjunga på ”Smoke on the water” med det gamla rockbandet Deep Purple.

”Fast då får man väl den låten på hjärnan” sa jag.

”Nej, tro mig. Det händer inte, Smoke on the water är rent magisk på den fronten” fick jag till svar. Jag överlåter åt er att testa om det stämmer. Nu när ni ska få bort julvisan från de grå cellerna, menar jag.

Så åter till det här med att ha olika ”säg” som man svänger sig med. Personligen pratar jag gärna pratar med mig själv när jag till exempel ska ta tag i saker, planera turordningen på att-göra-listan. Då börjar jag alltid med orden ”Jaha, då ska vi se.” Andra gånger hamnar jag lätt i ”som sagt” medan jag pratar. På lite konstiga ställen. Fastän jag inte tidigare har sagt något som jag refererar till i mina ”som sagt”.

Vad handlar det om, kan man undra? En nära vän brukar sammanfatta någons effektivitet med orden ”man fixar och donar och har sig”. Ganska målande ändå. Trevligt. En bekant säger gärna ”A, men du fattar!” innan man ens riktigt har fattat. Det blir både lite roligt och lite förvirrande ibland. Lyser upp vardagen. En liten utmaning.

En aning besvärande blir det däremot när det är en person man inte gärna lyssnar till, en person som omger sig med arrogans kanske. Och att då tvingas höra sådana här haranger som inte är så sympatiska i sin framtoning, exempelvis ”Jo, men så här är det” eller ”Jag hör vad du säger”, fastän man redan har förstått vad vi pratar om och att personen definitivt visat att den inte alls hör vad man säger.

Ja, då önskar man sig bort till en solig strand i stället och önskar att man aldrig började höra de där signaturmeningarna. Om och om igen. Det blir som en irriterande mygga i sovrummet som lyckas hålla sig undan medan ljuset är tänt, men genast tar sikte på ögonlocket eller hörselgången så snart lampan släcks. Så det kanske är de gångerna man ska testa att börja nynna på Smoke on the water. Eller Mössens julafton. Se om den ovälkomna förtrollningen bryts. Värt att testa kanske?