Barnskratt på burk

Fröjden i ett mammahjärta när ens barn skrattar, syskonen, tillsammans dessutom, den skulle man vilja spara och stoppa i en okrossbar burk med lock. Ställa den på en hylla i en skyddad vrå. Spara och ha till senare.

Tänk att kunna plocka fram dem när allt känns tungt: De där ögonblicken när inget i världen spelar någon roll, när mörkret inte har en chans mot de lyckoöversvämmande sprudlande tjuten, när allt som annars snurrar så fort, så rörigt, så överväldigande, bara stannar upp.

Först håller man andan, tänker att snart är det förbi. Det där ljusa, högtflygande ruset som får de unga rösterna att bubbla av skratt. Sedan sjunker axlarna lite i taget, käken slappnar av och det går att andas lite lättare, det egna leendet hittar tillbaka till ansiktet och pulsen sjunker behagligt.

Försiktigt, försiktigt kanske man slår sig ner lite bekvämt i sin fåtölj, bara sitter där och blundar, njuter av ljuden. Ingen oro, ingen ångest, inga tårar på tonårskinder, inga stressade tankar om hur det ska bli, hur det ska gå, hur ska man göra rätt, hur, var, när, varför?

Ens barn kommer alltid vara ens barn hur gamla de än blir. Vi är ju alltid deras föräldrar, vare sig de vill det eller ej. Det är vi som har satt dem till den här stora, vida och nu väldigt osäkra världen och vi kämpar, stöttar, lirkar, kramar, lyfter, lyssnar, närvarar, speglar deras bräckliga känslor, deras starka känslor, deras vedermödor genom barndomen och tonåren och hoppas, hoppas att vi gör åtminstone det mesta rätt.

Så att de kan bli självständiga, trygga vuxna som hittar sin egen väg i livet. Önskar dem fina vänner, villkorslös kärlek, stabilitet och förmågor att hantera alla utmaningar som utan tvekan fortsätter komma då och då längs deras väg framåt.

Det är svårt, föräldraskapet. Allrahelst när det finns stora hinder och utmaningar utanför ”det normala” i vårt samhälle. Som man inte visste skulle komma att dominera hela ens tillvaro, men som gör just det.

Som blir en daglig kamp, där det krävs en energi och ork och handlingskraft som till slut egentligen inte finns, men som måste finnas ändå. För det finns inget alternativ, det finns ingen vikariepool för ensamstående föräldrar som man kan slå en signal till och boka in en resurs hos när verktygen i verktygslådan är slut.

Men de ljusa stunderna finns ju. I mängder. Det gäller bara att inse när de är där och hålla i dem. Hårt som attan!

Som just precis nu när skratten avlöser varandra i rummet intill. De skrattar så att de nästan kippar efter luft. Dansar i köket. Som när de var små.

Jag kan inte sluta le, sinnesron som kastar sig över mig får det plötsligt att värka i tinningarna. Ack så välkommet. Jag har nästan svårt att fokusera på uppgiften jag har framför mig, krönikan.

Så den fick handla om det här ögonblicket. Den får bli min okrossbara burk med lock. Och i mina tankar delar jag med mig av det ljusa i burken till alla er föräldrar som vet precis vad det här handlar om.