Bakom en snöskyffel är ingen en främling

”Ja, nu fick vi snö i alla fall!”, kvittrar en granne glatt. Jag tittar upp. Hon går förbi i mitt snöskottande och vi pratar en stund. Med infarten snöfri tar jag en hundpromenad genom byn. Det är bara en kort runda, men tar över en timme eftersom man hejas på av snöskottande människor som vill byta några ord.

Snön tycks göra något med oss svenskar. Kanske helst efter en gråmulen barmarksvinter och när snön är som nu, fluffig och lättskottad. Vi blir glada. Det går inte att tolka på något annat vis.

Strax före nyår, efter stormen Johannes, var det gröna gräsmattor i Dalarna och jag tog en tur i skogen. Det var som om en jätte hade spelat bowling. Stormfällda träd låg eller lutade överallt.

Rotvältor stora som uthus var man än tittade. Det var nästan kusligt när halvfallna furor knakade och gnisslade mot andra träd. Det kändes som om naturen var i olag, kanske lite som vi själva efter månader av mörker.

Men så kom snön, och med den ljus och ett stilla lugn. Som ett mjukt, vitt filter över stöket. Plötsligt var världen inte ett rörigt kaos, den var…rofull. Och i tystnaden hörde vi varandra bättre.

Det kan förstås också vara kemin som spökar. Snöns ljus vrider upp kranen till det uppiggande serotoninet, som våra hjärnor ropat efter hela den här mörka hösten. Det gör oss piggare och mer alerta. Kanske det är en förklaring till min egen och grannarnas muntra pratsamhet?

Snöskottande är också något som drabbar oss alla just nu, alldeles oaktat vem vi är. Vi är alla lika inför snövallarna och sådant gör mumma för gemenskapen.

I vår digitala värld kan det också vara skönt att göra något konkret. För det är skillnad på att scrolla genom ett flöde och flytta en snövall.

Man gör ett jobb. Och det blir klart.

Ja, tills nästa skottning såklart.

Efter ett par dagar slutar snöandet, och vi tar en tur till fjällstugan lagom till trettondagsafton. Där möts vi av runt tre decimeter nysnö. Bara att skotta igen.

Sedan börjar snön fullkomligt att vräka ned. När jag skriver det här är det torsdag eftermiddag och vi har gott och väl passerat metern. Snövallarna går över biltaken.

För en timme sedan skottade jag och grannen loss en skåning som fastnat i en snövall utanför stugan. Hon är klädd i en stor vinterrock, neddragen stickad mössa och immiga glasögon.

Det är första gången för henne i fjällen och efter en stund utbrister hon:

”Hur i helvete kan någon vilja fira semester på det här stället!”

Men hon var nog bara undantaget som bekräftar regeln.

För lika som hemma går jag ett par dagliga hundpromenader i fjällområdet. Och på samma vis stannar var och varannan snöskottare upp för att byta några ord. Glada!

Det är bara att konstatera: Bakom en snöskyffel är ingen en främling.