Är du trasig eller bara kantstött?

Så har nu den årliga veckan ”En vecka fri från våld” snart passerat. I den bästa av världar skulle just den här veckan också ha varit helt fri från våld, men vi vet att så är inte fallet. I den bästa av världar borde inte en sådan vecka behöva finnas, men det är fantastiskt med alla små och stora engagemang och arrangemang kring belysandet och upplysandet av våld i nära relation.

Initiativet ”En vecka fri från våld” är årligen återkommande med syftet att våld går att förebygga. Vi måste åtminstone ha en grundtro på det. Hur mycket som än ligger bakom att någon utför handlingar av våldsam natur, särskilt mot en närstående, så faller jag alltid tillbaka på det där uttrycket som någon myntade en gång:

”Om vi bygger starka barn, så slipper vi laga så många trasiga vuxna”. Det är så sant som det är sagt. Men hur börjar man att sluta vara i en ond spiral? För i den där kloka raden, så är ju ”vi” med andra ord ”vi vuxna”. Som ska ta hand om och bygga upp barnen av idag. Och om ”vi vuxna” råkar vara just sådana där trasiga exemplar – hur ska vi då kunna ta hand om barnen av idag? För trasiga vuxenexemplar har ju själva inte fått läka från sina barnasår. Det blir ett Moment 22 som är nästintill outhärdligt att tänka på.

Då klurar jag lite till och inser att jag nog får luta mig mot mina egna ord som alltid florerat runt mina barn från att de var små, som svar på när de av olika anledningar oroat sig över eller råkat ut för andra människors elakheter och fula handlingar. ”Kom ihåg att det i den här världen alltid är en betydligt större skara människor som vill göra gott än de som vill göra ont”.

Det kan vara en fjuttig tröst när det svarta och smutsiga rör sig i ens närhet, när det gör så ont inuti att det lilla barnhjärtat vill brista, när trygghet och framtidshopp känns oändligt långt bort. Men jag vet att jag menar det när jag säger det. Och jag hoppas att mina barn tror på det nu när de närmar sig vuxenlivet.

Likaväl som att det är fler som vill göra gott än ont, så måste vi tro på att våld går att förebygga. Och det byggandet behöver göras av de där vuxenexemplaren som inte är fullt så trasiga som de andra.

För helt ärligt är vi alla åtminstone lite kantstötta, inte sant? Så vi måste hjälpas åt. Lyssna, lyfta, lära, sätta gränser, laga. En byggsten i taget. Tillsammans.