Allvaret växer, och frågor krymper

När allvaret smyger sig på så krymper vissa frågor. Förmodligen ofta ned till deras rätta storlek.
Som exempel hade jag skrivit en annan krönika tills idag. För en vecka sedan hade den fungerat. Men idag, efter genomläsning, kändes den närmast förlamande ointressant. Så, den åkte ned i byrålådan.
Det är nog mycket sådant nu, i Coronatider.

När jag skriver det här så är ena sonen på en militärövning i Nordnorge. Sexton tusen soldater från tio länder genomför den största vinterövningen sedan andra världskriget. Sonen och hans lumparkompisar är ”ryssar” och ska sätta de allierade NATO-styrkorna på prov.

Övningens storlek beror på att spänningarna har stigit i norr. Ryssarna är väldigt sugna på naturtillgångarna i det smältande Arktis, samtidigt som USA vill skydda sina intressen. Båda sidor har ökat sin militära närvaro. Det är en allvarlig utveckling, och alldeles vid gränsen till vårt eget land. Men, den saken känns också rätt ointressant i dagsläget…

Dessutom beslutade man att ställa in övningen nyss, efter bara en dryg vecka. På grund av Coronaviruset. Norska armén vill ha all sin personal redo att hjälpa till i civilsamhället om det skulle behövas.

Så, nu håller vi tummarna att sonen ska komma hem på permission lite tidigare. Jag är förmodligen inte ensam om att känna en stigande önskan om att träffa barn som varit på vift länge. Inte för att man är orolig när det gäller Coronaviruset, utan mest för att det känns lite rörigt…

Man vill titta dem i ögonen. Ge dem en kram. Sedan får de åka igen, om de vill. Det känns viktigt.

Den senaste tidens händelser har fått mig att tänka på ett möte med en rikspolitiker för några år sedan. Den historien tar sin början på en konferens i Sydafrika. Representanter från hela kontinenten var på plats och jag var en av gästföreläsarna. Några av ämnena var riktiga ögonbrynshöjare, och de hade varit kul att berätta om här. Om det inte vore för Corona…

Däremot hände en sak vid lunchbuffén där i Kapstaden… Jag plockade just på mat på tallriken, när en man bredvid knackar mig på armbågen och säger: ”Vet du, om vi skulle duka upp en sådan här buffé i vårt land så skulle vi behöva importera precis allt.”
Vi började prata. Jag kommer inte ihåg vilket land i Afrika han kom ifrån, men han förklarade att det var väldigt kargt. Svårt att få grödor att växa. Han fortsatte: ”Vårt folks största önskan är att kunna vara självförsörjande på livsmedel.”
Ja, det kan man ju förstå.

På flygresan hem tänkte jag på Sverige. Vårt land har alla möjligheter att vara självförsörjande på baslivsmedel. Men det är vi inte. Tvärtom har vi bland den lägsta självförsörjningsgraden i Europa.
En kort tid efter konferensen fick jag tillfälle att ställa frågan till den ansvarige rikspolitikern.
Han svarade kort: ”Matförsörjningen ska den globala marknaden sköta, det blir billigast och bäst.”
Basta.

”OK, men vad händer om vi drabbas av en allvarlig och utdragen pandemi, eller blir indragna i krig?”, tänkte jag. Då.
Men, det sa jag inte högt.
För vem vill vara en larmande foliehatt mitt i en fridfull och blomstrande högkonjunktur?
Men, den här frågan förtjänar att vara stor. Ända tills den är löst. Tycker jag.
Du kanske inte håller med. Men jag vet åtminstone en afrikansk man som skulle instämma till fullo.

Och nu återgår jag till att hoppas att sonen kommer hem snart. Vi har inte träffats sedan nyår. Jag vill titta honom i ögonen. Ge honom en kram. Det känns viktigast just nu.