”Åker man i finkan annars?”

När jag kommer in på vett och etikett kring matbordet då och då i min uppfostran av barnen, så inser jag att det kan vara lite knepigt emellanåt att förklara varför man ska hålla besticken på ett visst sätt, att tugga med stängd mun, vänta med att börja ta för sig tills den som bjuder har sagt varsågod, tacka för maten, fråga om man får gå från bordet, plocka bort efter sig, kunna föra ett samtal där alla får komma till tals och att man då visar intresse för den som har något att berätta.

Hur förklarar man ”konventioner” för sina barn? Att det utformats vissa etikettsregler vid gemensamt inmundigande av föda som handlar om att det helt enkelt ska vara trevligt och civiliserat runt matbordet. Grundläggande tankar om att en måltid inte bara handlar om att äta och dricka och kanske på snabbast möjliga tid, utan om att faktiskt dela en gemensam stund där man samtalar om sådant man funderar på, känner smaker, dofter, ser varandra i ögonen och har ett slags paus i alla vardagens göromål. Tillsammans. Helt enkelt en stunds socialt utbyte, vare sig det är i familjen eller som gäster hos andra, eller när man själv har gäster (även om den typen av umgänge just nu är ”PPP” – PåPandemiPaus).

Båda mina döttrar lyssnar och funderar alltid på varje ny lärdom kring vett och etikett jag försöker lära ut och min yngsta brukade som liten vänta tills jag var klar och sedan alltid ställa samma fråga: ”Åker man i finkan annars?” Ett gott skratt varenda gång var vad det gav, men belyste ändå den ständiga komplexiteten av att förklara hur ”grovt” ett etikettsbrott är eller inte är.

Jag svarade: ”Nej, man åker inte i finkan, men det handlar om att visa hänsyn och att vissa saker inte är så trevliga vid matbordet. Som att någon tuggar med öppen mun, så att det smackar och de andra måste se hur maten blandas runt därinne”. Ja, det tyckte de såklart var lite äckligt. ”Men när jag är täppt i näsan, så måste jag tugga med öppen mun”, sa min äldsta dotter, ”annars kan jag inte andas”. ”Ja, det finns såklart gånger när man behöver få göra på andra sätt och man åker aldrig i finkan, men det är bra om man vet hur man sköter sig vid ett matbord och så får man göra lite som man vill när man är ensam eller så”.

”Eller är täppt i näsan!”

Förutom dessa mer traditionella etikettsregler som jag är uppfostrad med och för vidare till mina barn, är jag benhård med noll mobiler vid matbordet! Det är en av de företeelser jag blir mest provocerad av. Då snackar jag framförallt vuxna människor som har mobilerna som en extra utväxt på armen även vid den gemensamma måltiden. Det är oartigt, otrevligt (minst sagt ohygieniskt dessutom) och tar bort fokus från den gemensamma stunden. Och matron. Om vi vuxna inte visar hur man för sig vid ett matbord, så tar ju ungarna efter det de ser. ”Ingen visar intresse för mig eller ser mig eller hör mig, så då är det väl skit samma om jag gör lika”.

Om jag sitter med min mobil och läser nyheterna, eller kollar på film när jag äter ensam, fine! Men hur kul är det att sitta vid en gemensam middag och folk plötsligt plockar upp sina telefoner? Då fattar jag inte vad vi andra är där för? ”Hej, välkomna, vad kul att träffas!” säger det leende ansiktet och möts av ett eller flera nedböjda huvuden med fokus i cyberspace där det tydligen pågår betydligt roligare och mer spännande saker än det som inträffar precis här och nu. Är det så svårt att låta bli att bli så distraherad fastän du har verkliga människor mitt framför dig? Har vi kollektivt tappat huvudet?

Alla gör precis som de vill och varje familj har sina regler och strider kring matbordet. Jag beskriver bara hur vi gör hos oss och varför. (Och nu har jag kanske gett just dig något att prata om?) Vid vårt matbord avhandlas allt ifrån hur stor rymden är, vad man drömde i natt till sådant som Donald Trump, roliga YouTubeklipp och vad man oroar sig för.

För mig handlar det om vad man sänder ut för signaler. För mig handlar det om att visa intresse och faktiskt visa att man lyssnar på vad någon annan har att säga och ge återkoppling på vad den säger. Även om det ibland inte är så hiskeligt intressant. I så fall får man väl artigt avrunda just det ämnet och försöka glida in på något annat. Det är det som kallas socialt umgänge. Och det måste övas upp. Läras ut. Så att vi inte glömmer bort varandra och hur vi visar varandra omtanke, hänsyn och respekt. Men visst, du åker ju inte i finkan om du låter bli.