”Vi kan sitta vid frukostbordet i timmar och prata skor”

Skomakaryrket må beskrivas som ett utdöende hantverk, men i Ludvika lever traditionen vidare. I en liten verkstad mittemot centralstationen arbetar paret Anders och Mona Björkman sida vid sida. De lever och andas skor och trivs i det lilla huset vid vägen som tidigare rymt både tågcafé och Hagströms musikaffär.

— Det är det enda skomakeriet med sjöutsikt, skattar Anders och slår ut med handen mot Väsman som glittrar på andra sidan väg och järnvägsspår.

Nyligen firade företaget 60 år i Ludvika, med burgarbuss och festligheter. Men rötterna går längre tillbaka.

— Det började med farsan i Färnäs, redan 1938, berättar Anders.

Han minns hur han som liten hjälpte till i verkstaden och hur han bytte sula på hundratals skor som fabriken i Bjursås felproducerat. Hela partiet köptes in och blev Anders skola.

— I dag hade det kallas för barnarbete, skrattar han, men är i dag väldigt tacksam för grunden till hela hans yrkeskarriär som lades där och då.

Familjen flyttade flera gånger innan de slog sig ned i Ludvika – från Färnäs till Mjölby och till slut till Dalarna. Anders var bara fem år när de kom hit. I dag har han varit skomakare i 50 år.

— När farsan höll på sålde han inte ens skosnören i butiken, berättar Anders.

Nu är verksamheten bredare. I verkstaden trängs hattar, skor och båtkapell med verktyg och gipsformar. Mona gjuter ortopediska inlägg och dessutom detaljer i tenn till dräktskorna, som de givetvis också tillverkar.

Ja, uppdragen är många och bredden på verksamheten är stor. Det är så det behöver vara, har paret insett. Det är kundernas efterfrågan som avgör vad deras arbetsuppgift är. Det är det som gör jobbet så roligt – och omväxlande.

Företaget köpte de från Anders pappa. Mona hjälpte länge till vid sidan av, men sedan år 2000 har de arbetat tillsammans på heltid. Hon sa upp sig från sitt jobb inom psykiatrin för att satsa på företaget.

— Vi skaffade mästarbrev tillsammans. Jag hade aldrig brytt mig om det, men Mona tyckte att det var en kul grej, säger Anders.

— Nu hänger de här på väggen, fortsätter han stolt.

Mona utbildade sig till att gjuta ortopediska inlägg och har i dag en stadig ström av kunder.

— Jag gör det på gammalt sätt där kunden ligger på mage och gipsar på foten, berättar hon.

Sonen Per-Anders har redan startat en filial i Falun och i Ludvika gynnas man av de anställda på Hitachi Energy som gärna kommer förbi för att laga både arbetsskor och annat. I båda städerna har de börjat med in- och utlämningslådor för att göra det möjligt för kunderna att lämna och hämta utanför ordinarie öppettider. Kunderna kommer från Kopparberg, Fredriksberg, Lindesberg, Vansbro och Malung – och konkurrensen är liten.

— Nej ingen är så dum att an ger sig in i det här, skrattar de och tillägger att man får jobba hårt för att lyckas hålla verksamheten igång.

Bild av dagens samhälle som ”slit och släng” håller inte paret med om.

— Nej då hade vi inte funnits, säger Anders.

I stället ser de en ökad vilja hos yngre vuxna att köpa second hand och lämna in kläder och skor för lagning.

Trots arbetsbördan trivs de med vardagen tillsammans.

— Vi är i lag 24 timmar per dygn, säger Anders och båda tycker att det fungerar bra.

— Det viktigaste är att man pratar, säger Mona.

Och pratar, det gör de. En hel del jobbprat blir det, men det är inget de har något emot.

— Vi kan sitta vid frukostbordet i två timmar och prata skor. Det gjorde vi i morse. Det är ett intresse, skrattar de.

De värnar också om nätverk med andra hantverkare och den kunskap som byggts upp under många år.

— Man tänker själv att det inte är så märkvärdigt. Folk undrar hur man gör – vi tänker ju att man bara gör!

— Man önskar att ungdomarna kunde förstå vilken kompetens som finns att hämta bland hantverkarmästare. Vilken kompetens som dör med de människorna om man inte tar vara på den nu, säger Mona.

Trots passionen för yrket, hantverket och det stora engagemanget i yrkesorganisationer står avveckling som en trolig utgång någon gång i framtiden. Inte än på ett tag – men som det ser ut nu finns ingen som tar över.

— Många jobbar hårt in i det sista. Folk dör nästan med pappan i arbetsbänken. Så tänker inte vi göra.

Men om någon skulle vilja, skulle Anders och Mona gärna se att någon förde vidare den tradition av hantverk de själva ägnat sina liv åt att förvalta.