”Vi behöver få män att prata om känslor”

Det börjar närma sig boksläpp för Yttermalungsbördige Kim Larsson. Efter en känslosam skrivprocess får han nu berätta sin historia, något han längtat efter i många år.

— I en period när det inte fanns något annat att hålla sig fast i var det det enda jag hade. Att en dag ska jag skriva en bok om det här, berättar Kim.

Debutromanen Sven var aldrig från Yttermalung tar sin plats i 80-talets Yttermalung och belyser människans sårbarhet och styrka. Boken är näst intill en självbiografi och beskriver den känslomässiga berg och dalbana som är Jims liv. Hans far Sven kämpar för att vara en god far men lyckas bara med sitt hantverk och Jim tvingas bära upp tillvaron när en oväntad skugga drar in över familjen.

Den personliga berättelsen varvas med dialoger på Malungsmål och belyser tidsepoken, livet i en liten by och rollerna som man, pappa och son. Skrivprocessen har gått snabbt men har inte varit enkel.

— Det tog mindre än ett år att skriva boken. Jag hade ju redan klurat ut vad jag skulle skriva. Jag har haft historien inom mig så länge, säger Kim.

Att gestalta den period i livet som Kim själv minns som en gegga kan ses som en intensiv period av terapi. Kim berättar att det fortfarande finns kapitel som är för tuffa att läsa eller lyssna på igen.

— Det är mycket som är svårt att prata om. Jag märkte ibland på mitt språk när det blev för känsligt. Jag fegade ur och språket blev inte längre kärnfullt när jag distanserade mig, berättar Kim.

Det är ingen lätt berättelse som debutförfattaren delger. Boken har blivit ett sätt att förklara vad som format honom som människa och även ett sätt att delge specifika händelser som Kim fram tills nu inte ens berättat om för sina närmaste.

— Jag behövde förstå mig själv ur pappas perspektiv. Jag har aldrig kunnat ha honom som en förebild utan har fått fundera ut saker själv. Vi hann aldrig umgås, det handlade bara om att ta sig igenom dagen. Och sedan kom en ny, berättar Kim.

Kim Larsson lämnade vid 20-års ålder Yttermalung och bor idag i Enviken en bit utanför Falun. Fyra dagar i veckan pendlar han till Leksand för arbete som lärare och deltagarstöd vid folkhögskolan.

— Jag arbetar dagligen med samtal och vet att grunden till att kunna påverka och göra något åt en situation eller en person är att förstå, säger Kim Larsson.

Det är just utifrån viljan att skapa förståelse som Kim valt att skriva sin roman. Förståelse för honom själv och vad han en gång upplevde, men också för de män som i många fall saknar kunskap kring hur man uttrycker sina känslor.

— Det är verkligen inte för att man ska tycka synd om, jag frågade vid ett tillfälle AI-boten, ”låter det som att jag tycker synt om mig själv?” Nej det är för att skapa en förståelse för att alla kommer någonstans ifrån. Alla gör så gott de kan, även om det är svårt att tro ibland, menar Kim.

— Pappa var en fyrtiotalistgubbe. Att lära ut att snickra det var han världsmästare på, men han hade inte förmågan att göra så mycket mer än praktiska saker, fortsätter han.

Kim har själv fått arbeta med sin relation till det typiskt manliga. Den spontana reaktionen efter uppväxten har varit att ta avstånd, men som vuxen har han också fått förlika sig med att det som förknippas med manlighet inte behöver vara skadligt.

— Jag minns när jag byggde verandan till huset. Grannen blev förvånad och undrade vem som hjälpt mig och jag tänkte att ja, han som hjälpt mig är ju död, småler Kim.

På så vis har Kim också konfronterats med förväntningarna på honom som man. Att inte kunna de praktiska saker som han upplever förväntningen på att kunna, men inte heller släppas in på den arena som tillhör det traditionellt feminina.

— Jag jobbade på dagis och eftersom jag är man kunde jag få höra saker som ”det här är ett känsligt barn, vi tar hand om det”, berättar Kim.

Kim vill nu belysa vikten av att göra annat än bara banna utan istället skapa förståelse och kunskap.

— Vi behöver få män att prata om känslor. Att kunna samtala om hur man känner sig är inget man föds med. Man måste öva, säger Kim.

På olika sätt belyser boken också hur han och de jämnåriga i Yttermalung ofta lämnades på egen hand.

— Vi var ofta ensamma som barn. Det var lite flugornas herre. Det finns historier som jag skäms över. Vissa saker var rent livsfarliga och jag var långt ifrån fri från skuld i att det hände, minns Kim.

— Idag klagar man på att föräldrar tittar mycket i sina mobiltelefoner, men som jag minns det var de ju inte ens där, fortsätter han.

Skrivandet har funnits med Kim sedan tidigare. Då i kortare texter som krönikor och ledare. Nu har dörren öppnats till att skriva längre texter.

— Det började med att jag var hemma med min fru för att hjälpa henne efter en operation. VAF, Vård av fru, skrattar Kim.

Debutromanen gav mersmak och två nya skrivprojekt är redan påbörjade.

— Det slog mig att man kan hitta på en historia. Nu skriver jag om ännu en man som inte vet vad han håller på med. Det är ett ämne som jag fastnat för. Vad är det som gör att de väljer att bli gubbar istället för män, frågar sig Kim.

— Så tycker jag också att det är superroligt att skriva poesi, berättar Kim som inspireras av bland andra Bob Hansson och Lars Winnerbäck.

Att skriva blir för Kim ett av många uttryck han använder för att på något sätt göra världen lite bättre. Att dela med sig.

— Det är en del av att vara människa att förstå sig själv. Det man lärs sig från psykologen en tung tisdag, det kan man dela med sig av och så gör man världen lite bättre, menar Kim.

— Det handlar om att ta med sig sina känslor. Bli vän med dem. Jag vill inte att mina erfarenheter ska bli skräp, de är tillräckligt jobbiga ändå, fortsätter han.

Ett första boksläpp för de allra närmaste har Kim redan haft och de positiva reaktionerna kring boken, som också väckt starka känslor, har varit många. De första 100 exemplaren tog slut snabbt och många som velat ha boken har fått vänta.

Den 26:e januari sker det officiella släppet och i samband med detta kommer Kim att finnas på plats både vid bygdegården i Yttermalung och på bokhandeln i Malung.

Det finns en stor kärlek till byn där han växte upp, även om boken på något sätt också markerar ett avslut.

— Boken har gjort att perspektivet ändrats. Jag är klar med platsen. Det har alltid varit hemma, men det är nog snart inte det mer, säger Kim