Tina blev hovslagare: ”Jag fann ingen annan till min häst”
— Jag hade häst som tonåring och hade hela tiden problem med att hitta en hovslagare. Därför utbildade jag mig själv, berättar Tina Wahlström i Idre om orsaken till att hon utbildade sig till just hovslagare.
Länets nordligaste hovslagare täcker ett till ytan väldigt stort område. Särna-Idre-Funädalen och de delar som gränsar mot norra Dalarna på den norska sidan av gränsen.
— Det blir en hel del resande, men det fungerar bra och betydligt enklare nu när gränsen till Norge åter är öppen. Under pandemin var jag tvungen att åka till gränsövergången mellan Sälen och Östby. Det blev en omväg på 20 mil, men det gick ändå bra.
När det inte fanns hovslagare i bygden så gick Tina utbildningen 1994-95 i Skara och Uppsala.
— Numera är utbildningen längre och på högskolenivå, men jag är gesäll med gesällbrev, förklarar Tina.
Inne i hennes lilla hemmastall står gamla Gandalf, redo för skobyte och lite pedikyr.
— Gandalf är min häst, en fjording som numera lever ett lugnt liv här i Idre, berättar Tina, medan Gandalf vrider på huvudet med uppmaning att sätta igång och sluta prata.
— Han hade tappat en sko, så det här blir lite av ett akutjobb, men nu byter vi skorna och tar av han vinterskorna med broddar, säger Tina.
Hon knipsar av nitarna i en av de skor som sitter kvar och bräcker loss den. När skon lossnar är det dags för hovkniven att rensa hoven, eller verka den. Ungefär som att peta och klippa naglar.
Sedan ska hoven kortas ner och kontrolleras. Sedan plockas nagelfilen, modell väldigt stor fram, så hoven blir plan innan skon ska sättas på plats.
Men först ska den nya skon passas in så den kommer att sitta bra på hoven. Tina sätter på sig hörselskydd och riktar skon med hjälp av hammare och städ.
Sedan sätts skon fast med nya sömmar i rätt ordning. Nu handlar det om erfarenhet och känsla, så inte hästen skadas och det gäller även när hoven verkas då så kallat horn tas bort.
— Hoven är som en nagel. Vi som är hovslagare jobbar i den döda vävnaden. Övrigt lämnar vi till veterinären, förklarar Tina, medan hon med säker hand slår i sömmarna.
— Nu nitar jag sömmen som sitter på utsidan. Den ska vikas om så hästen inte tappar skorna.
Att vara hovslagare är inte så dumt, för efter sju-åtta veckor är det dags för en ny insats när hoven vuxit ut. Med andra ord blir det ett återkommande jobb för en duktig hovslagare.
— Förr om åren så skodde jag fyra hästar varje dag, men nu har jag gått ner till tre sedan min kropp sagt ifrån. Jag tänker inte gå tillbaka till fyra, säger Tina och det är lätt att förstå medan hon svingar hammaren och bollar med hästskor.
Hästskor som ska betyda tur?
— Det stämmer säkert, åtminstone för hästen, ler Tina.
Gandalf står lugnt, men Tina berättar att det ändå alltid gäller att vara försiktigt så inte hästen gör någon oväntad rörelse eller vill sparka.
— Det gäller att stå nära hästen och hålla i hoven på ett sätt så man kan följa med och bara tryckas åt sidan om den vill sparka, förklarar Tina, om det som för en lekman verkar vara en milt sagt farlig arbetsplats.
Idag är det lika vanligt med kvinnliga som manliga hovslagare, men i nordligaste Dalarnas fjällvärld, där finns enbart Tina Wahlström.
