”Sätt igång bara” – Nostalgidrömmen som blev sann

Ett nedslitet mejeri i Tyskbo har förvandlats till en personlig tidsresa fylld av bilar, kläder och minnen. Under år av målmedvetet arbete har Kitty och Lars-Anders Carlsson skapat ett nostalgimuseum helt på egna villkor – inte för affärer eller publiktryck, utan för glädjen, passionen och lusten att förverkliga en dröm.

Otaliga timmar av arbete har paret Kitty och Lars-Anders Carlsson lagt på det gamla mejeriet i Tyskbo, Stora-Skedvi. Ett arbete som sträckt sig över lång tid – 3,5 år närmare bestämt – innan platsen gick att ta i bruk. Det var länge sedan nu, men utvecklingen pågår ständigt.

— Vi tänkte, ska man verkligen ge sig på det här… Men nu känns det bra, säger Lars-Anders.

Det som en gång var ett djupt och slitet utrymme har förvandlats till något helt annat. Golvet, som tidigare låg betydligt lägre, har fyllts upp – på vissa ställen över en meter. Dörrarna har breddats för att veteranbilar ska kunna rullas in och ut. Och där det tidigare inte fanns något nostalgimuseum, finns det nu ett – fyllt till brädden av historia, hantverk och passion.

Men museet är inte till för allmänheten i första hand. Det är skapat för glädjens skull.

För vem? I huvudsak för paret själva.

Visst händer det att gäster kommer. Ibland får sällskap en rundvandring eller möjlighet att mötas i den annorlunda miljön. Men Kitty och Lars-Anders är tydliga med att detta inte är någon näringsverksamhet. Den unika och oerhört välskötta platsen har de skapat för sitt eget nöjes skull.

— De som kommer hit tycker att det är fantastiskt och vill komma hit fler gånger för att hinna se allt, säger Kitty.

Intressena som fyller mejeriet kommer från två håll. Kittys passion är kläder. Hon har allt och klär gärna till modevisning, cruising eller liknande tillfällen.  Här visas bara en liten del av hennes enorma samling, men tillräckligt för att ge varje rum en egen själ. Ibland förvandlas museet till en plats för hennes modevisningar.

För Lars-Anders började allt med bilarna. I sin verkstad har han dessutom byggt mycket av inredningen själv. Barstolarna, till exempel, är skapade av gamla lastbilsdelar. De blev ett par 77.

Den första bilen var en Corvette Sting Ray -65, som kom strax därefter. I dag har den sällskap av flera andra välputsade stoltheter – bland annat en Ford Mustang Shelby Cobra -69 GT 350. Det tionde exemplaret av ett tusental finns här i Stora Skedvi.

Bilarna omges av skyltdockor klädda i tidstypiska plagg.

— Polisdockan. Den var skitjobbig att klä. Jag fick montera isär det, skarrattar Kitty.

Men arbetet var absolut mödan värt. Samlingarna är nu indelade i tidstypiska avsnitt, där varje detalj är noggrant utvald. Här får inget bli vad som helst. Alla saker har en historia, ett värde.

Paret gnabbas kärleksfullt om än det ena än det andra. Samtidigt stöttar de uppenbart varandras idéer. Hämtar samlingar och tar om hand. De trivs här. Sommartid är de nästan här varje dag. Förbipasserande bilar stannar till, nyfiket undrande över vad som pågår innanför väggarna – och Kitty och Lars-Anders visar gärna.

— Det roligaste är att andra tycker att det är så fint, säger de.

Vart man än tittar finns detaljer och noga samlad inredning. Jukeboxen spelar musiken som hör det tidstypiska till och det skramlar till varje gång den byter låt.

På vägen upp till våning två passerar vi köket.

— Det här är Dagny. Hon serverar här, presenterar Kitty en av skyltdockorna.

En trappa upp ligger den gamla mejerilägenheten, bevarad i sitt originalskick. Oerhört välbehållen och pyntad till jul. På pottan sitter en liten docka som visst lagt några kottar, och i badrummet hänger mamelucker på tork. Allt är noga genomtänkt.

I nästa rum finns en uppbyggd lanthandel och bensinmack. I ytterligare ett rum har en damfrisering tagit form. Samlingarna tycks aldrig ta slut – inte heller parets engagemang.

Till varje detalj finns en historia. Om hur den hittades, hur de byggde, eller om hur idén kom till.

För Kitty och Lars-Anders handlade allt om att våga börja.

— Sätt igång bara. Skjut det inte på framtiden, uppmuntrar Kitty och Lars-Anders andra som vill förverkliga sina drömmar och idéer.

För det finns en sak de ångrar.

— Det vi tycker är värst är att vi inte kom igång 10-20 år tidigare, säger de.

Drömmen i det gamla mejeriet är ett bevis på vad som kan hända när man gör något för glädjens skull – utan brådska, men med hjärtat fullt engagerat.