Paret Semneby firar krondiamantbröllop

Människan blir allt äldre. Men att ett par, där frun är 92 och maken snart 100, bor i ett hus utan någon större hjälp, det måste vara väldigt ovanligt. Möt paret Semneby som i år firar Krondiamantbröllop, de har varit gifta i 65 år. Bara det helt otroligt.

Vi träffar makarna Semneby i parets hus i Höglunda i Orsa. I det huset har Gösta och Maud bott sedan 1979. Båda kommer fram och hälsar en välkommen med varm hand. Visst gör sig åldern påmind, Gösta tar hjälp av en käpp och Maud använder ibland rullator inne, men nu kommer hon utan.

Hörseln är inte vad den en gång varit hos makarna, ibland får man upprepa vad man sagt, men så kan det också vara även för den betydligt yngre reportern.

Maud var tveksam till att ställa upp i ett reportage. ”Vad har vi för intressant att berätta?” Men med ett så långt liv har man nog en hel del att berätta, tjatade undertecknad. Bara det här att de bor i ett hus utan någon som kommer och hjälper till med maten och städning är imponerande.

— Vi har slutat köra bil, så hemtjänsten hjälper oss att handla mat, men lagar den gör vi själva och städningen sköter vi också på egen hand, berättar Maud.

— Men vid den här åldern vet man aldrig vad som händer, vi tar en dag i taget, tillägger hon.

Gösta smiter in i ett annat rum medan undertecknad och Maud tar plats i köket. Paret kommer från Värmland, vilket mest märks framför allt i dialekten hos Gösta, trots så många år i Orsa.

— Vi kommer egentligen från Glava, men det är ingen som känner till den orten så vi brukar säga Arvika istället, Glava ligger tre mil utanför Arvika, poängterar Maud.

De flyttade till Orsa tack vare att Gösta fick jobb inom Orsa Besparingsskog. Han var med och drog igång plantskolan för över 60 år sedan och makarna konstaterar att det skett en enorm utveckling fram till i dag. Helt annat än när Gösta började där.

Maud har jobbat på Orsaskolans expedition som skolassistent. När undertecknad räknar upp namnen på ett flertal ur samma årskull som en annan, så känner hon igen flera.

— Jag har kvar alla skolkataloger från när jag jobbade där, jag slutade 1994.

Ett tag jobbade hon inom såväl skolan som på socialkontoret, hade halvtidstjänst på båda. Hon var också hemma länge när barnen Peter och Mikael var små.

— Den 15 september 1960 flyttade vi till Orsa. Då var Peter ett år och tre månader, poängterar Maud.

Peter Semneby är parets äldste son, den kände diplomaten som höll ett tal vid nationaldagen i Orsa.

— Vi följde med honom, såg paraden och lyssnade på Peters tal. Det var kul att få komma ut och träffa folk, vi är inte ute annars, vi håller oss hemma.

— Peter är född i Värmland, men vår andra son, Mikael, som är tre år yngre (f-62), är född här. Han bor i Kramfors med sin familj, men kommer faktiskt och hälsar på oss tillsammans med sin dotter Alva nu i helgen.

När vi träffas är det några dagar dit, men det går inte att ta miste på att längtan efter att träffa barn och barnbarn är stor.

— Mikael och hans familj har hästar så det är svårt att komma ifrån, men nu kommer han och Alva medan frun är hemma och tar hand om hästarna. Peter vet man aldrig när han kommer, han kan vara utomlands tre veckor i stöten.

Peters jobb som diplomat gör att han har svårt att bestämma långt i förväg när han ska hälsa på sina föräldrar, men han besöker dem med jämna mellanrum. På nationaldagen var han speciellt inbjuden att hålla tal, då fick Maud och Gösta träffa äldste sonen.

Peters jobb som diplomat, ett yrke han haft i väldigt många år, har inneburit mycket resor. Inte bara för Peter, utan även för föräldrarna som har fått varit med på en hel del när sonen jobbat i världens alla hörn.

— Ja, vi har sett sånt som inte vanliga turister får se, många ambassader har vi besökt, säger Maud och berättar historien om hur de fick träffa Georgiens president.

Den dåvarande presidenten Micheil Saakasjvili ville väldigt gärna träffa Peter Semneby när han fick höra att diplomaten från Sverige var på besök i Georgien.

— Men han svarade presidenten att han var på semester med sina föräldrar. Peter hade tidigare frågat om vi skulle följa med till Georgien, det var ju så vackert där, sa han.

Då blev svaret nej från Maud och Gösta.

— Jag tyckte det verkade så oroligt där, men när han frågade en andra gång, så sa vi ja.

Maud beskriver Georgien som otroligt vackert och de fick också en resa som de inte kommer att glömma.

— Presidenten ville så gärna träffa Peter, men han svarade att han inte hade tid med det på grund av att han skulle visa oss till Kaukasusbergen.

Men president Saakasjvili var envis och skulle få sin vilja igenom.

— Det slutade med att presidenten ordnade så att vi kom till Kaukasusbergen. Först skickade han en pansarbil för att hämta oss vid hotellet, sedan fick vi flyga helikopter.

— Det var meningen att vi skulle ta oss till bergen på egen hand, men det blev nåt helt annat, konstaterar Maud med ett leende.

Presidenten fixade skidor så att han och Peter kunde åka alpint i bergen medan Maud och Gösta fick roa sig på egen hand.

— De frågade om vi också ville åka, vi sa nej. Men det var verkligen en upplevelse att få komma dit, poängterar hon.

Det är så många resor som de fått följa med på runt om i världen så det är svårt att komma ihåg alla, berättar Maud tacksamt.

— Men nu blir det inga fler resor, nu lever man på minnena, konstaterar hon med ålderns rätt.

— Vi har träffat så många, väldigt fina människor under alla våra resor.

Vi har nyligen gått igenom en pandemi som tog många liv världen över. Trots stor försiktighet från Semnebys och alla sprutor som gavs, klarade de sig inte från den allvarliga sjukdomen som slår så individuellt.

Gösta blev lindrigt sjuk, men Maud blev rejält dålig, berättar hon. I september i fjol drabbades båda av covid-19. Maud blev som sagt mycket sämre än sin make, men hon bekymrade sig mest över hur det skulle gå för sin livskamrat.

— Jag ville inte lämna Gösta, men så hörde jag en len röst säga; ”Vi tar hand om Gösta”. Allt kändes så konstigt, men då blev jag lugn och så hämtades jag i ambulans och blev inlagd på lasarett. Peter tog tåget upp till Mora samma kväll och jag låg med syrgas i åtta dagar.

Hon poängterar hur bra vård hon fick.

— Peter har berättat hur illa det är i Jemen och i Ukraina blir folk skjutna. Och här ligger jag och de ställer upp på mig, de hade uppsikt dag och natt, jag fick världens bästa vård, säger hon tacksamt.

Den då 98-årige Gösta blev inte så sjuk och fick stanna hemma när frun låg på Mora lasarett.

— Gösta har aldrig varit sjuk, äter knappt nån medicin, så han klarade det mycket bättre än jag gjorde. Jag har aldrig tidigare varit så sjuk och är inte helt bra än, känner mig mycket tröttare numera än jag gjorde innan jag åkte på covid, konstaterar hon.

Inomhus klarar sig paret förvånansvärt bra, trots sin höga ålder, över 190 år tillsammans. Men det finns ju även en gård att sköta och vintrarna kan vara besvärliga. Men inte för Semnebys.

— Vi har fantastiska grannar, de är så omtänksamma att man blir rörd, säger Maud och nämner flera av de som bor runtomkring.

Det kom som bekant en hel del snö i vintras.

— Men vi har inte behövt skotta en flinga snö. Varje morgon när vi vaknade var trappan sopad och i början visste vi inte vem som gjorde det.

— De har skottat snö åt oss och när coviden kom och äldre skulle hålla sig hemma, hörde alla våra närmaste fyra grannar runt om oss av sig och frågade om de skulle handla åt oss, de har erbjudit oss skjuts till lasarettet och vi har fått hjälp med vår robotgräsklippare, räknar Maud upp.

Hon har nästan svårt med orden hur hon ska beskriva sin tacksamhet. Här passar uttrycket; ”Man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv” in.

— Jag har varit lite så själv och förut när vi hade en granne som var 90 år så hjälpte jag henne. Men jag vet inte hur jag ska tacka dem, de är otroligt snälla, säger hon om grannarna.

Paret Semneby har levt ett ”intensivt liv”, som Maud beskriver det. Båda har varit väldigt engagerade i en hel del aktiviteter under alla sina levnadsår. Fotografering, jakt och orientering har varit Göstas stora intressen medan Maud älskade vävning.

När det gäller Gösta måste vi bara nämna att han gjorde sin sista orienteringstävling i 90-årsåldern. Semneby vann, men han var också den ende i sin klass.

Med ålderns rätt är det betydligt lugnare vardagstempo nu. Maud är 92 år medan Gösta fyller hela 100 år i december.

Och i år firar de som sagt krondiamantbröllop, 65 år som gift par.

— Vi lagar mat och städar i dag, men det är ingen garanti att vi klarar det i morgon. Vi har det så bra vi kan ha det vid den här åldern och tar en dag i sänder, säger Maud Semneby.

Som lite kuriosa kan vi nämna att i Glava finns en by som heter Semnebyn. Så här står det att läsa på Wikipedia: ”Semnebyn är en by i Glava socken i Arvika kommun. År 2000 avgränsade och definierade SCB bebyggelsen i byn och en del av grannbyn Fjäll till en småort med namnet Semnebyn–del av Fjäll som då hade 51 invånare. Vid 2005 års avgränsning togs denna status bort.”

Så här berättar Gösta och Mauds son Peter om Semnebyn och hur hans familj tog sig namnet Semneby:

— Min fars föräldrahem låg i Semnebyn och min mors i grannbyn Fjäll. Min far och hans äldre bror tog namnet Semneby någon gång kring 1950. I Semnebyn låg en små- och folkskola som betjänade en stor del av Glava socken.