Oskar Björklund valde att bo 43 år i en koja – Sonia berättar om ett annorlunda levnadsöde

1942 kom Oskar Björklund cyklade på vägen mot Särna, men 14 kilometer före Särna tröt krafterna. Intill vägen stod en tom koja. Oskar klev in i kojan och la sig på granriset som fanns i kojan.

— Han var trött och sov i tolv timmar, berättar Sonia Persson.

1942 var Sonia sju år och bodde i Bommen, två kilometer närmare Särna från kojan. Sonia kom att lära känna Oskar bättre än de flesta och med ett klockrent minne berättar hon om Oskar Björklunds livsöde i skogen i en liten koja söder om Särna.

Oskar föddes 30 december 1895 i Hernebo, Söderhamns kommun. Han bodde under en period i Norge där han var gift med en yngre norska och de fick också en son.

Efter Björklunds första natt i kojan blev han kvar och bodde i kojan resten av sitt liv.

— Han bodde där i 43 år. Efter den första natten tog han kontakt med Per-Alrik Olsson som ägde kojan och fick bo kvar.

Kojan kom ursprungligen från Strandvallens fäbod där den användes som mejeri, innan den flyttades till platsen där den stod när Björklund flyttade in i den.

— Den var flyttad innan jag föddes och har stått där så långt tillbaka som jag kan minnas.

De som besökt kojan hade ofta en bild av att det var jordgolv i den, men det är fel.

— Det var brädgolv, det vet jag för jag skurade det vid några tillfällen. Däremot så var det så blött utanför kojan att brädorna blev täckta av blöt jord. Då kunde det uppfattas som jordgolv.

Sonia var duktig på att åka skidor och när det var skoltävlingar så hjälpte Oskar, som var skidintresserad, Sonia med att valla skidorna.

— Han kom sedan till skolan och hejade på mig.

På senare år har Sonia åkt Raiden vid fem tillfällen och Vasaloppet flera gånger.

Sonia lärde snabbt känna Oskar och han brukade köpa mjölk av Sonja.

— Sommartid kunde våra kor leta sig till Oskars koja från vår fäbod Gammelsätern på andra sidan vägen. Mamma brukade diska mjölkkärlet till Oskar väldigt noggrant så mjölken inte skulle bli sur.

Många var stunderna när satt Sonia hälsade på Oskar i hans enkla koja.

— Han var snäll och trots att han bodde utan rinnande vatten och bekvämligheter så luktade han alltid gott, lite skog och rök. Han har bara några enkla vadmalsbyxor och han kunde dra dem utanpå varandra, skrattar Sonia.

Sonia berör inte orsaken till att Oskar valde att bo i en enkel koja, som hon hjälpte honom att täta med kartong. Kanske var det hans tidigare äktenskap som fick honom att bosätta sig i kojan.

Äktenskapet slutade med besvikelse. Oskar såg den yngre hustrun dansa med en annan man. Musiken som spelades var ”Dansen går på Svinsta skär”.

— Han hade en vevgrammofon och jag köpte en skiva med Gördalsvalsen åt honom. Den gillade han, men när jag vände på skivan så var det Dansen går på Svinsta skär på andra sidan. Då blev han arg slet av skivan och kastade ut den ur kojan.

I kojan levde han onekligen enkelt. Havregryn som han röde ut i vatten med med mjölk.

— Han var egentligen ganska lat och gjorde inte så mycket. Han fiskade i tjärnar och la ut mjärdar. Sedan fångade han minkar i fällor, men han jagade inte, berättar Sonia.

— Skithuset hade han ordnat med att ha spikat upp två ribbor mellan två tallar. Folk på vägen anade nog inte vad han gjorde. De trodde väl han satt på en bänk. Ett enkelt tak hade han gjort av salttunnor för vägsalt som han hittat och spänt upp.

Han brydde sig inte om att stapla upp veden för torkning. När han högg ved så gjorde han det nära vägkanten så han kunde få hjälp med att få veden fram till kojan. Den sura veden torkade han sedan på spisen.

— Det luktade ofta sur ved i kojan och det gick nog åt en hel del ved för att värma den sura veden.

Utöver mjölk och havregryn och dagstidningar var det inte mycket han köpte, även om han hade pengar. Stora sedelbuntar fanns i kojan innan han satte in dem på banken eller köpte obligationer.

I stort sett varje dag, sommar som vinter, så cyklade han upp till Särna med sin ryggsäck. Där satt han vid kyrkogårdsmuren och samtalade med särnaborna.

— Han hade ibland problem med cykeln, men då brukade min bror hjälpa honom att laga den. Det var ganska jobbigt att cykla tillbaka från byn med backarna före kojan.

— På slutet åkte han ibland med mig i min gamla bil. Då ville han inte ta av sig ryggsäcken utan krånglade sig in i bilen.

Kollektivskjutsen kostade 15 kronor och någon gång använde han den skjutsen på slutet, bland annat så han kom in på banken med sedelbuntarna.

I Särna köpte han också tidningen.

— Han ville bara läsa Dagens Nyheter. Lokala Mora Tidning förkastar han totalt, det var inget att läsa. De som bara läst den kan inte veta så mycket, sa han och höll sig till Dagens Nyheter och Stockholmstidningen, berättar Sonia.

— Så han var påläst och läste också böcker och han var absolut inte okunnig. Han hade också en transistorradio, men den sprakade mest. Det var inget han brydde sig i.

Kojan var allt annat än isolerad och saknade alla former av moderniteter, men Oskar Björklund hade inte behov av något annat.

Han brukade göra surt vin på hallon och vinbär.

— Det såg ut som rödsprit och innehöll nog lite alkohol. Han bjöd gärna, men många tvekade då det var ganska smutsiga glas. Då kunde han bli besviken, medan andra som tog sig ett glas och hade bil fick Oskar att reagera, berättar Sonia.

— Polis Artur Daniels kom på besök med bil och tog sig ett glas. Då bad Artur mig att inte berätta om det för hans svärföräldrar om jag besökte dem i mitt jobb inom hemtjänsten.

Kommunen erbjöd Oskar en bättre koja som stod på andra sidan vägen, men han flyttade aldrig över utan använde den mer som ett förråd. Det var också i myren på andra sidan vägen som han grävde ner sin mat.

Nyåret 1985 var kallt, det var minst 30 grader under en vecka.

—Mamma var orolig för hur det skulle gå för Oskar. Jag bodde då nere på byn så jag tog min gamla bil och åkte till hans koja. Det var mörkt och alldeles tyst i kojan när jag väl fick upp dörren.

— Jag lyste på honom med ficklampan och frågade om han levde. Då rörde det sig inne i ryggsäcken. Han stoppade alltid huvudet i ryggsäcken när det var kallt, men då var han trött. Han har varit uppe och eldat under natten, men det var rejält kallt i kojan. Jag tänkte bjuda honom på en kopp kaffe och dricka en kopp med honom, men han drack upp allt och sedan piggnade han till.

När Oskar piggnat till försökte Sonia övertyga honom om att han borde flytta in till äldreboendet över vintern.

— Då svarande han att nästa år, när han fyller 90 så skulle han hålla sig undan för då skulle prästen och annat djävulskap komma och det var det värsta han visste.

— Då sa jag att det blir nog ingen 90-årsdag om du inte flyttar in över vintern, men Oskar ville inte flytta och han tyckte det skulle bli för dyrt.

Med sig till Oskar hade då Sonia en dunk med med vatten.

— Han hade inget rent kärl att hälla upp vattnet i och sedan sprack dunken av kylan.

Sonia lämnade kojan och Oskar. Några dagar senare, efter nyåret 1985, återfanns han död på golvet i kojan. Oskar Björklund blev 89 år.

Östen Sjögren var polis i Särna och när han tillsammans med kollegan ”Svängis” Westblad kom till platsen kunde de bara konstatera att Oskar var död.

— När vi kom dit var han död och det fanns inget tecken på  något brott, säger Östen.

Sonia Persson kom till kojan senare samma dag, ovetande om att Björklund redan var död och omhändertagen.

— När jag då kom dit såg det ut som en rövarkula därinne. Allt var sönderrivit och spisen i bitar. Madrassen var uppskuren och pappret på väggen var sönderrivit.

Vad som hände i kojan är oklart, men Björklund lämnade efter sig ett stort belopp pengar på bankkontot.

Elon Andersson, aktiv i Särna hembygdsförening, berättar att under vaxduken som låg på bordet och som var fäst med häftstift låg det obligationer, varav en med vinst som sedan gick till dödsboet.

— De missade att lyfta på vaxduken, berättar Elon.

Efter Björklunds död stod kojan kvar i fyra år innan den plockades ned.

— Sedan låg den vid vägkanten innan den flyttades till Lomkällan, berättar Sonia.

Nu har kojan renoverats och fått en ny placering på Lomkällan. Åter står den intill vägen, men nu finns det ingen som bor i kojan längre.