”Jag var inte intresserad av samma saker som de andra killarna”

I höstas flyttade Johan och Mattias ifrån sin lägenhet i Uppsala till ett hus vid älven i Björbo. Tillsammans köpte de kycklingar, ett gäng söta fluffiga dunbollar. Nu har djuren växt upp ifrån sötchock-stadiet till pickade och våldsamt galande. Tuppar.

— Du hatar ju tupparna Johan, kommer du ihåg när de pickade dig på foten när du skulle mata dem och du tyckte att de var otacksamma, skrattar Mattias.

Johan sitter vid köksbordet med en mugg kaffe, ler och erkänner. Han gillar verkligen inte tupparna, men de två som heter RockOlga och Ella håller han fortfarande av. Han berättar att varje kväll vid åttasnåret så galer tupparna och så hoppar de på varandra och slåss. Johan är inte någon som vare sig galer eller flyger på och hackar. Kanske är det för att han haft sin beskärda del av det beteendet i ungdomsåren.

Han berättar om elaka påhopp och gliringar för att man inte passar in. Nu ska i alla fall tupparna snart flytta och Johan sitter tryggt i det röda lilla trähuset. I dag möts man av en ung, fri människa som vågar vara sig själv och som använder orden och skrivandet för att få andra människor att må bra.

Namn: Backolars Johan Hermansson
Ålder: 28 år
Är: Författare
Uppväxt: i Dala-Järna
Nyligen köpt hus: i Björbo tillsammans med sambon Mattias.
Aktuell: med romanen ”Som du och jag” en fängslande livsskildring om hans egen farfars bror Erik.
Gillar att vara kommersiell: för han vill nå ut till så många som möjligt
Ständigt aktuell som: författare av erotiska noveller
Johan vill inte att man blandar ihop: porr och erotik
Läser just nu: mycket deckare till exempel ”Hemsökelsen på Hill House”
Är Kulturpristagaren: i Vansbro 2020
I vår släpper Johan: sin första deckare ”Morden i Dala-Järna”
B J Hermansson har skrivit: 3 romaner, 60 erotiska noveller, 4 novellsamlingar är översatt till 10 språk

Uppväxtåren var en oerhört jobbig tid, berättar Johan. Han sitter i sitt kök och dricker kaffe ur en Mumin-mugg. Då under grundskoletiden var han rädd för att vara annorlunda och ansträngde sig för att passa in, men misslyckades gång på gång. Johan mobbades genom hela skoltiden både i Dala-Järna och Vansbro, ständigt fick han höra av andra att han var bög och äcklig. Han försökte passa in genom att klä sig, gå eller skratta annorlunda, men ingenting hjälpte.

— Det var en annan tid och ett litet samhälle, jag var inte intresserad av samma saker som de andra killarna och stack ut. Jag skulle verkligen behövt någon att identifiera sig med, konstaterar han.

Den han behövde då hoppas han vara nu. Normbrytande och inkluderande.

– Min mamma Lillemor har stöttat mig och varit en klippa genom alla år och trots att jag hade alla förutsättningar och en fantastiskt stöttande familj som bara ville att jag skulle må bra och vara mig själv, så var det inte förrän jag var över tjugo år som jag kom ut som homosexuell.

— När det gick upp för mig att jag var homosexuell fick jag skuldkänslor för vänner som hade stått upp för mig emot mobbarna, ” Johan är inte alls homosexuell” hade de sagt i mitt försvar genom åren. Jag tyckte illa om mig själv för att jag inte stod upp för mig själv. Jag tänkte att om jag kommer ut så kommer allt förändras.

Hur gick det?

— Nej, det som hände var att jag började må bra och började jag leva på riktigt!

Vad skulle du vilja säga till ditt tonåriga jag?

— Att det kommer att bli bra och var inte så elak mot dig själv, men framförallt det kommer bli bra.

När han var 12 år gammal började han skriva sagor och en flykt undan allt det jobbiga. Bort till något annat. Ingen kunde ifrågasätta det han skrev och genom skrivandet fick han vara fri. Hans sagor blev till noveller och karaktärerna utvecklades mer och mer. Där och då i barndomshemmet i Dala-Järna bestämde sig Backolars Johan Hermansson för att bli författare.

— Orden är mitt uttryck att skriva är mitt främsta sätt att förmedla. Jag älskar verkligen ord och att skriva. För mig är orden som byggstenar. Lägga till, ta bort eller ändra ordning så ser man verkligen vilken kraft varje enskilt ord har.

Favoritord just nu?

— Pikant, har jag fastnat för.

Har du ett hatord?

— Ja, det har jag faktiskt. Gött, alltså jag vet vad det betyder, men jag tycker ändå bara att det låter som gröt.

Berätta om första novellen du skrev?

— Första novellen Lasarus, inspirerad av bibeln. Ett porträtt på en medelålders man som i sin tråkiga vardagslunk hittar ett elixir. Han dricker elixiret vilket gör att han förvandlas till kvinna om nätterna och börjar utforska sin sexualitet och börjar leva. Det är faktiskt en av mina favoriter, ler Johan stolt.

Beskriv ditt novellskrivande?

— Erotik ska vara lustfyllt positivt och inkluderande. Kvinnans njutning är i fokus och det finns ingen sorg eller smärta. Jag förespråkar att man följer sig själv och sin partner snarare än normen och när jag skriver försöker jag hitta minoriteter eller något som inte är representerat. Häromdagen skrev jag en novell om en person med funktionshinder.

Mattias kommer in i köket för att fylla på sin kaffekopp, han sitter på övervåningen och arbetar. Nu passar han på och matar braskaminen med ny ved. Sambon får ofta fungera bollplank för Johans berättelser. Han ställer ner kaffemuggen vid en skål med chokladkakor och en hög med erotiska böcker. Braskaminen i vardagsrummet sprakar till och Mattias berättar att han gärna är bollar idéer, men kvinnlig anatomi har Johan fått lära sig en del om.

— Jo, men det där med venusberget och att vispa runt inte brukar funka för kvinnor, det berättade ju Mikaela för dig när du skrev de första, säger han och båda skrattar åt händelsen.

Jo, det visade sig att den kvinnliga redaktören hade informerat författare Hermansson att man helt enkelt vare sig stoppade upp fingrarna i venusberget eller vispade runt för att få njutning.

— Men nu har jag bättre koll, säger Johan. Både Mattias och Mikaela är mina bollplank. Jag skriver mest straighterotik och min största publik av erotikläsare är kvinnor mellan 30-50 år.

Reflektera över Fifty Shades of Grey-serien?

— Det författaren E. L James har gjort är att hon banat väg för erotiken. Hon har gjort det okey och möjligt för folk kan sitta på tunnelbanan och läsa erotik, all heder åt henne, säger Johan.

I höstas lämnade Johan och Mattias lägenheten i Uppsala och flyttade till hus i Björbo.

– Vi var på husvisning en söndag klockan 11.30 och vi bestämde oss direkt, så klockan två samma dag så skrev vi på huskontraktet. Mattias ifrån Fagersta och Johan ifrån Dala-Järna hamnade i Björbo lite mitt emellan familjerna. De berättar vidare att huset kändes helt rätt direkt och att grundplanen var och är att de ska ha huset som bas, men även ut och resa. Pandemin satte dock planerna på hold. Nu väntar de på att gränsen till Japan ska öppna. För det är Tokyo som är deras första stopp. Ett år ska de bo och arbeta där. Johan ska inspireras och skriva, medan Mattias ska forska inom miljöföroreningar.

Hur ser en arbetsdag ut?

— Går upp klockan åtta och börjar skriva vid nio och sedan skriver jag fram till lunch. Tar en promenad och fortsätter skriva några timmar till. Jag kan inte vänta på inspiration utan måste bara sätta mig på stolen och börja.

Hermansson har struktur på sin arbetsdag och nu i januari har han ett bestämt mål. Att skriva en novell om dagen.

Oj, en novell om dagen wow! Och så kommer jag och stör med mina frågor, hur går det?

— Ingen fara, jag skrev två noveller igår, ler Johan.

I december släppte han en helt annan typ av berättelse nämligen romanen ”Som du och jag”. En viktig bok, inte bara för Johan personligen utan för samhället i stort. Den handlar om psykisk ohälsa, något som de flesta kan identifiera sig med. Farfars bror hette Erik, men varför fanns det bara ett par foton och han kändes bortglömd.

— Även om det är en tragisk historia så får vi aldrig glömma det som varit. Som hur Erik blev behandlad och inlåst för på Hospitalet i Säter för sin schizofreni.

I boken får man följa Johans egna farfars bror Erik, från arbetet på familjens lanthandel i Slättberg på 1940-talet till hur han förälskar sig i sin Karin och går på folkhögskola i Mora. Hur rösterna inom honom växer sig starkare och han känner sig jagad och förföljd. Med romanen vill Johan skänka släktingen Erik en röst samt ge perspektiv på psykiskt ohälsa i samhället.

Tidigare i år fick Johan Vansbro kommuns kulturpris.

– Super, superkul! Det känns som en revansch. Jag är absolut inte bitter på vare sig Dala-Järna eller Vansbro, men kulturpriset känns ändå som en försoning efter min kamp under alla år.

— Jag tycker att det var modigt och fint av Vansbro kommun att ge mig priset.

Rädslan och ångesten inför hembygden är som bortblåst och i mars släpps Johans första deckare, som trots genren är en slags kärleksförklaring till bygden. I romanen beskriver Johan hur huvudpersonen Nora går genom centrum och passerar Hemköp. Han berättar att det kommer bli stor geografisk igenkänningsfaktor för folket i Dala-Järna.

Framtidsmål?

— Att fortsätta leva på mitt skrivande och att jag fortsätter känna att jag har något att berätta. Sedan vill jag ut till skolorna här i Dalarna och föreläsa och berätta min historia. Jag tror att det skulle behövas ute i skolor vill vara med och försöka påverka samhället till en bättre värld.

Är det ”lyckliga slut” i dina noveller?

— Ja, men det är det, avslutar Johan och ler.