”Nu vet jag hur det känns att ha en människa som man är tacksam för i livet”

Våren tog en dramatisk vändning för Klaudia Larson. Kort efter en intervju med Siljan News om livet som bodybuilder drabbades hon oväntat av en hjärtinfarkt och hennes hjärta stannade under operationen. Nu är hon tillbaka – med en ny syn på livet och en stark vilja att inspirera andra.

Det var inte länge sedan som Siljan News träffade Ludvikabon Klaudia Larson. Då för att prata om livet som 53-årig bodybuilder, om träningstips och väntande tävlingsmål. Klaudia såg fram emot en vår med siktet inställt på fortsatt tävlande i bodybuilding och Women’s Physique, men livet ville annorlunda.

Bara en kort tid efter vår intervju drabbades hon av igentäppta kranskärl, en ärftlig variant som visat sin ha funnits på både mammas och pappas sida av släkten och som hon inte på något sätt kunnat förutspå.

— Jag hade ingen aning att jag hade hjärtproblem. Visst, jag hade varit sjukligt trött i perioder, men det var inget jag kopplade till det. Yrsel, illamående och synrubbningar hade jag också haft. Svårt att sova – men jag är ju en grubblare som kan ligga vaken på nätterna, berättar Klaudia.

Klaudia har alltid varit hälsan själv. Ätit rätt, tränat och knappt varit förkyld. Ingen rökning eller alkohol.  Men när hon efter en natt av riktigt dålig sömn steg upp tidigt för att åka till jobbet som personlig assistent svimmade hon, inte bara en gång utan två.

— Jag sa till mig själv; va fan är det för fel. Man blir ju så när man bor själv, pratar med sig själv.

— Jag tänkte att det här kommer att bli en jobbig dag, berättar Klaudia, som ändå satte sig i bilen för att köra till jobbet.

Hon kom dock inte långt innan hon insåg att hon måste vända. I samtalet med chefen när hon ringde för att sjukskriva sig övertalades hon att åka till sjukhuset, vilket kanske var det som räddade hennes liv. Efter en koll på akuten blev det ambulans till Falun och vid provtagning upptäcktes värden som tydde på hjärtinfarkt.

— De började prata om hjärtinfarkt. Jag fick en broschyr om ballongsprängning, berättar Klaudia och minns känslan när hon förbereddes för operation.

— Jag brukar inte vara rädd och när jag väl är det finner jag mig bara. Men jag fick en tanke, att det här kommer inte att gå bra, berättar hon.

Känslan var rätt. Under operationen visade sig kranskärlen vara värre tilltäppta än vad man från början trott och Klaudias hjärta stannade.

— Jag dog där. Det låter dramatiskt, men så var det.

Med hjälp av elchocker startades hjärtat igen och när det ytterligare en gång var på väg att stanna tvingades läkaren ge en elchock trots att Klaudia var vaken.

— Det gjorde så jäkla ont. Jag tänkte att nu exploderar hjärtat.

Det gjorde det inte och tack vare vårdpersonalen är Klaudia nu tillbaka hemma i sin stuga, tillbaka på jobbet och också på gymmet.

— När läkaren som opererade kom in i rummet bara grinade jag. Nu vet jag hur det känns att ha en människa som man är tacksam för i livet.

Problemen under våren slutade inte där. En dag stod polisen på trappan för att berätta att hennes pappa hittats död. Hon har kämpat med influensa och förkylningar, tandvärk och jobbstress.

— Jag tror inte att jag riktigt har förstått. Jag har inte haft en sportslig chans att bearbeta, berättar hon.

Mitt i livets största utmaning reflekterar Klaudia ändå över insikten av lycka den där dagen då hon fick komma hem från sjukhuset. Euforin över det vackra i livet. Himlen, skogen och naturens skönhet som hon tycker om att fotografera.

— Himlen var rosa, lila och blå och sedan blev det en helt magisk fullmåne. Teatraliska kulisser. Om man kan ha kvar det. Att naturen kan skapa och ynnesten att få uppleva. Vi får ändå det privilegiet.

— Vi borde oftare påminna oss om det enkla. Som en krympflation, fast i livet. Det skulle folk må bra av.

Hon ser det som inte går att ta för givet, men som hon fått en andra chans till men  reflekterar också över hur vardagens bestyr så lätt tar ifrån en den där känslan. Hur det bara tog några dagar innan hon tjafsade om småsaker och hur svårt det är att göra de där förändringarna, att fullt ut leva det liv man vill leva.

Hon drömmer om att kunna leva som personlig tränare. Kanske med ett eget gym. Just nu finns hon tillgänglig för klienter på gymmet i Smedjebacken, vilket är ett steg i rätt riktning.

— Gymmet är min sanctuary. Det har varit min räddning många gånger i livet, berättar Klaudia och tilläger att hon gärna vill hjälpa andra på samma sätt.

— Det bästa är att inspirera andra. Vända båten och börja med ett bättre liv, beskriver Klaudia arbetet med sina klienter där hon är noga med det personliga. Att få vara med och hjälpa och att göra skillnad.

Hon berättar om ambivalens, om tvivel på den egna förmågan.

— Jag är ödmjuk, på gränsen till idioti. Men jag tycker inte om kaxiga människor. Samtidigt kan jag tycka att det är synd att inte förvalta min kunskap bättre.

— Det handlar om att inte ta livet för givet. En reminder till mig själv. Jag får ju bara ett liv, varför ska det vara så jävla svårt att ta vara på det.

— Varför är man sådan som människa. Varför är en förändring så svår att få till?

Klaudia uppfattas minst sagt som stark. Både med tanke på muskelmassan, men också när hon berättar hur hon tog sig igenom våren och hur hon gång på gång klarat sig ur svåra situationer och destruktiva relationer tidigare i livet.

— Jag är kanske lite övermänsklig, men det är på gott och ont. Jag vet inte om det är så bra alla gånger att vara stark.

Hon reflekterar över hur svårt det är att vara människa. Att man faller ner i gropar, trots att det är slöseri på livstid. Det komplexa i det. Hon vet nu, känslan av tacksamhet för livet finns där. Samtidigt en utmanande vardag, självtvivel och allt det som hör livet till, för många av oss. Det är sällan som livet är så närvarande som i samtalet med Klaudia Larson.

— Det är svårt att leva som man lär. Man blir aldrig klar. Som med träning. Man blir aldrig klar. Det ska underhållas. Så är det med livet också, avslutar hon.