”Nina kommer alltid finns kvar med oss”

Hockeysäsongen hade precis börjat, en tidpunkt där familjen Stålhandske i Leksand äntligen skulle få återgå till någon form av normalläge igen. Sedan en tid tillbaka hade mamma Nina drabbats av cancer, en sjukdom som skulle göra henne allt sämre för varje dag som gick. I slutet av sommaren gick Nina bort endast 41 år gammal och lämnade efter sig maken Niclas samt sönerna Ludvig och Nils.

En stor del av familjens liv har kretsat kring ishockeyn då båda sönerna spelar i Leksands IF:s ungdomslag. Niclas berättar att Nina från början inte alls hade något intresse av hockeyn men att det var något som skulle ändras snabbt.

— Nina var en tjej från Solna som spelat handboll hela sitt liv. När vi sedan flyttade hit och grabbarna började spela hockey så blev även hon hockeytokig. Även i vårt fortsatta hockeyliv kommer vi inte glömma Nina utan hon kommer alltid finnas kvar även där, säger Niclas Stålhandske.

Beskedet om Ninas bortgång kom i samband med ett läger för Dalarnas TV-puckslag där flera spelare från Ludvigs lag deltog. På plats fanns också ledarkollegor till Niclas där en av dessa, Claes Hammarsten Tirus, berättar att beskedet tog väldigt hårt. Det startade dock också en tanke kring hur Ludvigs och Nils lag kunde visa sitt stöd och kärlek för familjen i den tuffa tid man nu stod inför.

— När vi åkte hem från lägret var det det enda jag kunde tänka på. Allt annat lades åt sidan. Det var då jag och min fru började fundera kring den här idén om klistermärket, berättar Hammarsten Tirus.

Några dagar senare kom Claes son hem från en golfrunda tillsammans med fler av lagkamraterna och berättade att man ville göra någonting för Ludvig och Nils. Claes lyfte då idén han och hans fru fått, en idé barnen gillade väldigt mycket. Tillsammans med ytterligare föräldrar och ungdomar togs sedan ett klistermärke fram. Initialt var tanken att klistermärket skulle fästas på samtliga spelares hjälmar i Ludvigs och Nils egna lag. Det skulle dock visa sig finnas ett betydligt större intresse.

— Den kärlek och omtanke som vi själva ville visa familjen fanns tydligen på många fler platser och klubbar. Man kan säga att det var en snöboll som istället blev en hel slalomanläggning, beskriver Claes.

Redan innan det första klistermärket ens landat på en LIF-hjälm hade ryktet spridit sig. Uppe i Vännäs finns två spelare som är nära vänner med familjen Stålhandske.

— Om Niclas, Ludvig och Nils tyckte det kändes okej att klistermärket kunde få ytterligare spridning kändes det som ett självklart steg att ta. Just nu skulle jag säga att vi skickat iväg över 500 märken till olika delar av landet.

Den första privatpersonen som köpte klistermärken var den tidigare Leksands IF-spelaren Tobias Forsberg som efter att han råkade ut för sin olycka hedrades i form av ett märke på LIF:s matchtröjor under resterande del av säsongen.

— När vi tog fram klistermärket var det just ”Tobbes” märke vi såg framför oss och som var inspirationskällan. Att det också var just han som hörde av sig först och ville köpa märken, det är så vackert på så många olika sätt.

Dalarnas Ishockeyförbund var snabba att beställa klistermärken till sina båda TV-puckslag, Ludvig och Nils lag bär märkena på sina hjälmar plus att enskilda spelare i en mängd olika föreningar har valt att köpa ett klistermärke. Tack vare det Instagramkonto som Claes startat kan man också följa vart i landet, och världen, som klistermärket tagit sig.

— Jag skapade kontot för att kunna hantera och ta emot alla beställningar men också då det kan vara en bra sätt för grabbarna att vid tuffa stunder kunna se hur stort stödet och kärleken är. Hittills har vi sett att märket används i Kalix i norr till Malmö i söder. Pratar vi världen så har jag sett ett märke som tagit sig hela vägen till Barcelona. Alla pengar som kommer in går oavkortat till Niclas, Ludvig och Nils.

Niclas är märkbart rörd över både initiativet och det stora stöd som visat sig finnas för familjen.

— Det är helt otroligt. Uppslutningen som finns bakom oss har varit helt enorm. När Claes visade märket blev man så klart alldeles varm i hjärtat. Det här är ytterligare ett bevis på att idrotten och i det här fallet ishockeyn är en otrolig trygghet. Hockeyfamiljen är en väldigt fin sådan.

Niclas berättar att sönerna delar hans känslor.

— Jag skulle säga att dom är väldigt stolta och tacksamma. Som Claes var inne på, en mörk novemberkväll när allting känns väldigt jobbigt kan dom gå in på Instagramkontot och se hur mycket kärlek som flödar. Det betyder jättemycket.

Claes Hammarsten Tirus känner även han samma värme som familjen.

— Vi mötte Karlskoga för några veckor sedan och mitt under matchen kommer Ludvig fram och säger att han sett sitt klistermärke på en motståndares hjälm. Då kom det tårar. Det fina med märket är att det aldrig varit någon aktiv försäljning, marknadsföring eller uppmaning utan det har fått eget liv och spridit sig naturligt. Det stora hjärtat som ramar in klistermärket i sig symboliserar det hela väldigt väl. Det är äkta och varmt där människor verkligen bryr sig och vill vara med och stötta.

— Huvudsyftet är att Niclas, Ludvig och Nils ska kunna känna att hockeyn är en trygg plats att vara på där man vet att stöd och support finns.

Här och nu är det Niclas, Ludvig och Nils som får ta del av allt stöd och all kärlek från hockeyfamiljen. Niclas har också börjat fundera på hur han och sönerna kan hjälpa andra människor som befinner sig i samma situation.

— Vi har fått känna hur viktigt allt stöd varit för oss. Att få känna delaktighet och tillhörighet i en grupp eller ett lag betyder väldigt mycket. Därför har vi börjar fundera vad vi kan göra för andra människor. Om det handlar om en fond eller liknande har vi inte riktigt kommit fram till, men tankarna finns där.

— Ett klistermärke kan låta som en liten sak men när vi ser det på en bil på parkeringen när vi ska handla, på en motståndares hjälm, en innebandyklubba eller på ett mobilskal så blir man väldigt lycklig och glad. Hur tufft det än må vara så värmer det både mig och pojkarna otroligt mycket. Samtidigt känner vi också att Nina lever kvar här med oss, avslutar Niclas Stålhandske.