”Men gud – har jag fler följare än vad som bor i Smebacken?!”

Komikern och programledaren Kristina ”Keyyo” Petrushina, 27 år, från Smedjebacken laddar just nu inför premiärsändningen av årets upplaga av Melodifestivalen, som hon leder tillsammans med Edvin Törnblom. 

För Siljan News berättar hon om vägen från Smedjebacken till de stora tv-sändningarna. Vad orten betytt för henne och givetvis hur stödet från Dalarna ser ut i dag. 

Mitt i de sista förberedelserna inför fredagens genrep får Siljan News en pratstund med en glad och bjussig Kristina ”Keyyo” Petrushina. Som åttaåring flyttade hon till Smedjebacken från Ryssland och nu befinner hon sig i landets största tv-sändningar och är en betydande röst i dt svenska medielandskapet.

— Här är det fullt ös. Ett hektiskt schema. Snart ska jag in och få lite fint smink…

— Det är första gången jag gör det här, så det är supermycket att tänka på. Kanske ska jag till och med bjuda på ett stunt, avslöjar Keyyo med en aning darr på rösten.

Hon beskriver hur förberedelserna inför drömrollen som programledare för det smått episka evenemanget Melodifestivalen, främst gått ut på att plugga. Att bli väl påläst för att kunna sin grej.

— Och så att ha kul och njuta längs vägen. Det är ett råd jag fått utav många, säger Keyyo.

Resan från uppväxten i Smedjebacken till tv-rutan på bästa sändningstid beskriver Keyyo själv som ofattbar och något hon inte ens kan förstå själv.

— Alltså jag vet verkligen inte hur det har gått till. Jag går omkring och tänker hela tiden på vem man har lurat! Hur hamnade jag här? Det känns jätteknäppt.

— Det här är min absolut största dröm. Men inte heller en dröm, för så stort vågar man inte drömma. Det är inte klokt!

— Jag har gått omkring här och fotat allt; fikabord, manuskort och klädhängare. Det är som att jag är på ett museum och jag fattar inte att det är på riktigt!

Tajmingen för den då tonåriga Kristina ”Keyyo” Petrushina var perfekt när You Tube lanserades i Sverige och det plötsligt fanns ett forum för att publicera film, något som var hennes största intresse. I övrigt var det Linedance i Smedjebackens Folkets hus som gällde, men det hade just lagts ner, så allt fokus hamnade på filmandet.

— Jag var aldrig den sportiga typen. För mig blev det film, berättar Keyyo.

Följarskaran växte som Keyyo själv säger ”slow and steady”. Klasskompisar uppmärksammade henne, men än så länge var det bara en hobby.

— Det var när jag flyttade till Göteborg. Då passerade antalet följare antalet invånare i Smedjebacken. Det var verkligen en milstolpe! Jag tänkte; Men gud – Har jag fler följare än vad som bor i ”Smebacken”?!

Än i dag betyder Smedjebacken mycket. En plats Keyyo gärna återvänder till för rekreation och för att träffa släkt och vänner.

— Ja gud, det är platsen jag växte upp på. Den som har format mig. Den betyder jättemycket.

— Jag vet inte om jag inbillar mig, men luften är annorlunda där. Jag tänker alltid så fast det bara är två timmar med tåg från Stockholm, säger Keyyo.

Självklart känner hon stödet, från Smedjebacken, men också från hela Dalarna.

— Jag är jätteglad för det. När man träffar klasskompisar eller deras föräldrar på Ica eller så och de är så himla fina. Det är jätteviktigt för mig att anamma dalaarvet, betonar Keyyo.

Till den dala- eller smedjebacksbo som bär på stora drömmar skickar Keyyo med en hälsning.

— Man ska tro på sig själv och göra det man brinner för. Något man verkligen känner i hjärta och själ. För någon är det att måla porslin. För mig var det film…

— Sedan ska man fråga om hjälp och våga höra av sig till personer som inspirerar. Och vara snäll. Både mot sig själv och andra. Det har hjälpt mig jättemycket. Man kan vara rak och snäll på samma gång, avslutar Keyyo innan hon skyndar vidare i Mellovimlet.

Det är tydligt att hennes dalahjärta fortfarande klappar hårt och att hon verkligen gläds åt att få tala till oss här hemma. Under lördagskvällen och en rad lördagar framåt ser vi henne på Melodifestivalens stora scen.