Kersti, 80 år, ställer inte in gymnastikpassen – Inte ens när hon bryter foten

Kersti Hammarbäck Söderberg började med gruppgymnastikträning för långt över 50 år sen.

I slutet på 1970-talet började hon som ledare och är det fortfarande och har inga planer på att sluta.

— Jag tänker inte så, säger kvinnan, som inte ens ställde in när hon bröt foten.

Många som nått 80-årsåldern går lite krokigt, kanske behöver en rullator, eller till och med en rullstol. Kersti Hammarbäck Söderberg från Morgårdshammar är av ett annat slag.

Hon rör sig i princip obehindrat och den som såg henne på film under årets företagsgala, där hon vann utmärkelsen som årets eldsjäl, vet att hon kan utföra gymnastiska övningar som många betydlig yngre skulle ha problem med.

Till exempel kan hon utan bekymmer ställa sig i ”plankan”. Det vill säga hålla upp sig på armbågarna och tårna, med rak spänd överkropp. Hon kan också göra samma övning på sidan. Den som kallas ”sydplankan” och som är ännu tuffare att utföra.

Naturligtvis finns det en bakgrund till hennes förmåga. Kersti började med gruppträningsgymnastik för många år sen. Alldeles i slutet av 1960-talet.

— Jag är damfrisör och då sa de som hållit på att det är bra för ryggen att man rör på sig. Jag har aldrig haft problem med ryggen, men det kanske beror just på att jag har hållit på med det här.

Och hållit på har Kersti sannerligen gjort. Från skarven mellan 1960- och 70-tal och fram till idag. Med tiden fick hon vikariera som ledare för den som var ordinarie. I slutet av 1970-talet, skulle den ordinarie ledaren flytta till Borlänge och Kersti ta över tillfälligt.

Det var i alla fall vad hon trodde.

— Jag tänkte väl att jag kunde göra det tills klubben hittade någon annan. Men de gjorde de aldrig så jag är kvar.

Ett enormt tidsdjup öppnar sig. Kersti berättar om mammor som haft barn med på träningen som hon sen stött på när de är gott och väl vuxna sedan många år.

Ett antal som tränade med henne från början har följt med genom åren, men det har förstås också kommit nya. En del har blivit förvånade när de sett att det är Kersti som leder passen, med tanke på hennes ålder.

Kanske blir de ännu mer förvånade när hon börjar köra med dem på allvar.

— Man jobbar ju förstås efter egen kapacitet. Men sen när de hållit på lite längre så kanske jag kör lite tuffare med dem.

Plus att Kersti i allra högsta grad själv kan visa med exempel. Hon berättar att flera kommit fram efter passen och sagt att de sett vad hon kan göra och att det är dit de vill komma.

Och apropå den plågsamma övningen ”sydplankan”, så har den en speciell plats under träningarna. Kersti har en speciell musikslinga relaterad till den.

— Jag har samma musik till den övningen varje år. Vi brukar kalla den för döden-upplevelsen. Men alla blir glada när de hör musiken för då vet de att vi snart kört i en timme och passet snart är slut.

Kersti har av allt att döma det som man på engelska brukar kalla ”true grit”, en envishet och motståndskraft utöver det vanliga. Vilket förstås blir extra tydligt när det där beryktade efter någon berättade om hennes brutna fot i samband med att hon fick priset som Årets Eldsjäl på Smedjebackens företagsgala. En fraktur som inte hindrade henne från att fortsätta leda gruppträningspassen.

Hon skrattar en aning generat när det kommer på tal.

— Det var på nyårsdagen 2007. Jag steg ner i ett potthål i asfalten och foten vred sig. Man hör ju att det är något när det knakar till på det sättet, ha ha.

— Så jag fick åka till Falu Lasarett och blev gipsad. Då var det 14 dagar innan vårterminens träningspass började. Men det gick jättebra att leda passen. Jag hade ju ett ben till och kryckor och man kan ju dirigera med händerna och rösten. På golvet kunde jag göra det mesta… men inte plankan, ha ha.

— Sen visste jag också att om jag rör mig och får igång blodcirkulationen så skulle jag läka fortare.

Brukar du tänka på att du kan göra saker som inte är så vanligt att klara i din ålder?

— Nej, jag tänker aldrig så. Jag tänker inte på ålder. Däremot blir jag ledsen när jag ser gamla klasskamrater som går med rullator. Jag tror faktiskt att jag har gymnastiken att tacka för att jag kan göra det jag gör. Sen tror jag att jag har bra gener också.

Kersti funderar lite och nämnder ett brev hon fick från kommunen när hon fyllde 80 år.

— Det var ett stort kompendium om hemtjänsten och att på ett hem och vad det kostar att äta där. Jag tänkte ”Varför får jag det här?”. Jag kan ju förstå att det är bra för en del, men det blir så åldersfixerat. Man kanske inte behöver de här papperen när man är 80. En del kanske behöver det vid 70 och andra vid 90.

— Jag har väl lite svårt att acceptera det där. Särskilt när jag och min man rör oss så mycket. På sommaren försöker vi gå fem kilometer om dagen för att hålla oss i trim.

Tror du att många fler skulle kunna göra som du och hålla sig i form upp i åren?

— Ja, jag tror att fler skulle ha nytta av träningen. Jag ser ju min kropp lite grann som en maskin. Man behöver underhålla den för att den inte ska rosta ihop.

— Många tror att träningen är tråkig och att allt måste vara perfekt för att man ska vara med. Att man måste ha fina kläder på sig. Men det behövs ju inte. Som ledare har jag lärt mig att man inte ska klä sig finare än gymnasterna man tränar. Man ska ju inte skrämma bort dem med kläderna.

Hur länge till tänker du hålla på?

— Jag brukar säga att jag kommer med rullator till träningen. Men egentligen vet jag väl inte. Jag tänker ju inte så. Jag tänker bara att det är skönt att röra sig och träffa alla gymnaster.