Siljan News logo
Annons

”Jag vet att jag tänker helt lugn att nu dör jag”

48 årige Rättviksbon Henrik Holmgren jobbade på fritids och hade en aktiv fritid med pingis, fjällvandring och löpning men måndagen den 10 juni i år förändrades hans liv dramatiskt. Själv minns han inte mycket från den dagen mer än att han mår fruktansvärt dåligt när han ska parkera bilen efter ett ärende på förmiddagen.

— Jag har något fragment av att jag kastar mig ur bilen och bara kräks och kräks. Sedan visade det sig i efterhand att jag har parkerat mitt framför min garagegranne så han inte kan komma ut och någon granne har sett mig gå in i lägenheten och nästa gång denne tittar ut står ambulansen här.

Annons

Det har nu gått drygt fyra månader sedan den där dagen när vi träffas hemma hos Henrik. Det är svårt att tro att han bara för ett par månader sedan varken kunde gå eller prata när han berättar vad han varit med om. Eftersom han själv har svaga minnen från den tiden har han fått hjälp av andra att fylla i luckorna. I efterhand har han sett på sin telefon att det var han själv som larmat 112 vid två tillfällen den där dagen men minnena av hur han lyckades ta sig in i lägenheten och vad som hände där är väldigt vaga.

— Jag har ett minne av att jag ligger på rygg i sängen. Jag har inte panik, jag blir inte rädd och jag har inte ont någonstans vad jag kan komma ihåg men jag vet att jag tänker helt lugn ”Nu dör jag”. Sedan känner jag att jag kräks och det rinner över hela ansiktet och hela kroppen. Jag känner det men jag gör ingenting åt det för jag har inte förmågan. Och där slutar minnet, sedan vet jag ingenting. Men vid det tillfället har jag ringt ambulansen förmodligen och sedan har jag ett minne som kanske inte är sant, det är att jag kryper ut här och låser upp ytterdörren och försöker kasta mig ut så att någon ska hitta mig. Men det är ingen granne som hittat mig så det kanske inte stämmer.

Det som just hänt den där måndagen i juni är att Henrik drabbats av en massiv hjärnblödning och när ambulansen kommer körs han direkt till Mora för vidare transport med helikopter till Akademiska i Uppsala där han blir nedsövd och lagd i respirator med en ”track” i halsen eftersom han inte kunde andas. Henrik blir kvar på Akademiska i Uppsala i 2,5 månad och genomgår sex operationer. Det första minnet från den tiden är väldigt traumatiskt förklarar han.

Annons

— Mitt första minne på sjukhuset är att det kommer en sjuksköterska mot mig rusande och skriker ”Nej, nej du rör dig inte! Du har haft hjärnblödning så du rör dig inte” Och då upplever jag det som ett hot. Jag vaknar upp och vet inte vart jag är och vad som har hänt och där kommer en människa i vit rock och springer emot mig arg i rösten och skriker, då uppfattar jag det som att jag inte var på ett sjukhus utan att jag var nere i en källare där jag hölls fången och att de gjorde experiment på människor. Jag hade slangar överallt och satt fast vilket gjorde ännu mer att det spädde på tanken på att jag var tillfångatagen och den illusionen hade jag i stort sett under hela sjukhusvistelsen. Det var så bisarrt.

Var du rädd?

— Ja, jag var skräckslagen. Och hela tiden skulle jag ner på röntgenavdelningen och jag undrade ”vad är det de röntgar egentligen?” Jag fattade inte.

Under tiden på Akademiska var det inte bara känslan av att han var med om ett mänskligt experiment som var påtaglig. I dimman av all medicin och hjärnblödningen uppfattade även Henrik det som att han kände alla på sjukhuset.

Henrik ser glad ut men minns själv inget från när bilden togs.

— Alla sjuksköterskor kände jag sedan innan i mitt huvud. Det var min gamla flickvän, och något hade jag spelat fotboll med innan, jag kände alla vid namn. ” Det var Emelie där ja, och Nathalie står där borta” såg jag kallade de vid namn hela tiden och första gången den illusionen släpper är när jag ligger i ambulansbussen från Uppsala till Mora. Då fattar jag att det där var inte mina kompisar, men det hade jag trott hela tiden.

När Henrik kom till Mora tre dagar innan han blev utskriven träffade han en äldre läkare som kom att påverka honom extremt mycket eftersom han inte förrän då insåg vad han egentligen hade varit med om.

— Hon kom in och satte sig i en fåtölj bredvid där jag låg och så tittade hon på mig och sa: ”Henrik jag tror inte du förstår hur illa ute du har varit. Med den massiva hjärnblödningen du har haft så hade fyra av tio inte suttit här fortfarande” Då tyckte jag att det började bli otäckt och började att må dåligt på riktigt för ingen hade berättat det innan.  Sedan har folk berättat i efterhand.

— Min pappa sa att han aldrig trodde att han skulle se mig igen överhuvudtaget. För när han var på sjukhuset för att hälsa på mig var det sex sjuksköterskor som var där för att få mig på toaletten och jag hade bara suttit och stirrat ut i tomma intet så han trodde inte att han skulle mig höra mig prata något mer, då hade jag ju även slangen i halsen.

I dag är ärret på halsen en påminnelse om vad som hänt och i huvudet har Henrik nu en ”shunt” inopererad i hjärnan som leder bort den ansamlade vätskan från hjärnan och gör att det förhöjda trycket inne i skallen jämnas ut. Nu har han varit hemma i lägenheten sedan början av september och tränar dagligen för att må bättre. Att han i dag kan gå och prata är lite av ett mirakel, men att ha varit med om en sådan här upplevelse sätter djupa spår.

— Det är väldigt vanligt att man som strokepatient skaffar sig en kurator för att gå och prata. Man kan få olika men, vissa får men får livet, jag har klarat mig bra. För min del är det jobbigare psykiskt än fysiskt. Det är vanligt att strokepatienter hamnar i en depression och jag märker att det är väldigt lätt hänt så jag försöker att verkligen ta mig ut varje dag, men det är inte så lätt alltid.

Rädslan att drabbas av ytterligare en hjärnblödning är något som Henrik lever med och funderar över dagligen.

— Jag ville gärna veta varför jag fick hjärnblödning så jag frågade varenda läkare. Alla läkare har svarat på samma sätt att det finns massor med forskning på stroke och hjärnblödning men man har egentligen inga 100 procentiga svar. En teori är att man gått med högt blodtryck väldigt länge och det är inget som jag har haft koll på, men nu i efterhand har vi sett att jag har det.

Annons

I och med att han klarat sig fysiskt bra lägger han ner många timmar på rehabilitering för att bli starkare. Henrik som under de senaste åren fjällvandrat mycket och tagit många löpturer hoppas att han en dag ska kunna få uppleva frihetskänslan det ger att åter bege sig ut på tur.

— Nu är jag bara fokuserad på att bli människa igen, det är bara det som gäller. Om du hade sett mig för två månader sedan så hade du inte trott att jag satt här nu. Det är ingen som hade förstått det. Då var jag så säker på att jag aldrig skulle kunna jogga, nu börjar jag nästa tro på det.