”Jag tackar Gud för den läkaren”

Det är tuffa odds att överleva en operation när cancern tagit grepp om bukspottkörteln. Det är få som ens får chansen.

Men Monika Larsson fick den möjligheten och överlevde operationen.

En onkologläkare gav henne max två år extra, sedan trodde han att cancern skulle vara tillbaka. Nu har det gått 9 år och den 60-åriga Orsabon lever i allra högsta grad.

— Jag visste att det var dåliga odds. Det är bara 10 procent med cancer i bukspottkörteln som de opererar och 50 procent av dem klarar inte av operationsbordet. Stefan Linder sa till mig; ”Jag chansar och opererar dig” och jag tackar Gud för den läkaren, säger Monika tacksamt.

Vi hade hört om att Monika kämpat mot svår cancer och överlevt och frågade om hon ville berätta och efter en viss tvekan ställde hon upp.

— Det är nio år sedan jag opererade mig och det är jobbigt än i dag att berätta vad jag varit med om, men kan jag hjälpa någon med min historia så är det förstås bra, motiverar hon.

Monika vill verkligen understryka att det inte är hon som tagit kontakt med Siljan News.

— Jag vill inte ta på mig nån offerkofta, poängterar hon.

Hennes story är långt mer fascinerande och skrämmande än vi hade en aning om. Mer än en gång har hon varit redo att ”kasta in handduken”. Det har varit en väldig smärtsam resa mot att besegra cancern.

— Jag har ”lämnat kroppen” tre gånger. En gång var jag alldeles ovanför grantopparna, en annan gång i Spanien, men jag har hållit mig kvar genom att med benen hålla mig fast i sjukhussängen och då har jag ”farit tillbaka”, berättar Monika om nära döden-upplevelserna hon varit med om.

En gång hjälpte hennes son Tony sin mamma att ”komma tillbaka”. Sonen bodde i Gävle, men var vid tillfället i Särna, där Monika kommer från. Hon ringde till Tony från sjukhussängen och berättade själv att det var riktigt illa med henne efter ett ingrepp som gick fel (leverbiopsi).

Sonen satte sig direkt i bilen och körde till Mora lasarett för att vara nära sin döende mamma.

— Jag kände att jag lämnade kroppen. Men när jag såg Tony stå där i dörren fick jag energi, jag måste kämpa på.

Och så som hon har kämpat och lidit.

— Det är min envishet som bidragit till att jag lever, poängterar hon.

Men om vi tar det från början sökte hon i mars 2015 vård i Säter på smärtkliniken och där upptäcktes att Monika hade höga levervärden.

En akut remiss skickades till Mora lasarett och Monika blev inlagd där. Läkarna trodde det var gallan som ”spökade” och opererade bort den. Men levervärdena fortsatte att öka.

Då utfördes leverbiopsi, vilket innebär att man tar vävnadsprov från levern.

— De ”skjuter” rakt in i levern, tre skjutningar i samma hål. Den första gjorde ont som f-n, den andra ännu ondare. Tredje gången sköt de rakt in i gallgången, vilket gjorde att jag fick gallvätska i magen, det gjorde fruktansvärt ont.

Det var efter leverbiopsin som Monika blev så dålig att hon trodde att hon skulle dö och ringde efter sonen som då befann sig i Särna.

I ungefär två månader åkte hon in och ut för undersökningar och hon blev inlagd varje gång på lasarettet i Mora. Men man kunde inte hitta orsaken till hennes smärta i buken. Hon beskriver den här tiden som enormt smärtsam.

— Jag bad dem flera gånger att skicka mig till Uppsala och runt den 10 maj fick jag äntligen komma dit. Resan till Uppsala var hemsk, jag hade svinont. Men väl där upptäcktes det snabbt att det fanns en tumör som var 4,5 x 5 centimeter i bukspottkörteln.

Efter undersökningen följde ett långt samtal med läkare i Uppsala innan hon fick en operationstid den 10 juni 2015 på Akademiska.

— Operationen tog 10,5 timmar och jag vaknade upp på intensiven senare på kvällen. Jag hade fått höra innan att det fanns risk att det inte gick att operera, att de bara skulle gå in och kika och sedan bara sy igen.

— Läkaren sa innan att känner du en lång kompress, så har vi opererat dig. Är det en kort, då fanns det inget att göra…

Hon berättar om lättnaden då hon insåg att det var en lång kompress över hennes mage.

— Tumören satt på höger sida, mot levern, precis vid revbenen. De hade skurit av magmuskeln och tagit bort halva bukspottkörteln, en tredjedel av magsäcken, tolvfingertarmen och 45 lymfkörtlar. De hade i princip strimlat mig, beskriver Monika ingreppet som tog så många timmar att utföra.

Lättnaden över att läkarna genomförde operationen och gav henne möjligheten att överleva förbyttes snabbt till smärta.

— Jag hade en klocka att ringa på om jag behövde hjälp. Jag hade så fruktansvärt ont och jag ringde så ofta på klockan att de till slut tog av mig den, berättar hon.

En sköterska förklarade att det inte var så konstigt att Monika hade ont efter den 10,5 timmar långa operationen. Sjuksköterskan poängterade att hon hade fått den dos av morfin som brukar ges.

Men någonting hade gått snett, fruktansvärt snett. Det fanns en annan förklaring till varför Monika Larsson hade så fruktansvärt ont. Det var en av gångerna som hon ”lämnade kroppen” och var över på ”andra sidan”.

— Jag hade slangar överallt, tolv stycken sa läkaren när jag frågade, och såg ut som en bilmotor. Det var så blött i sängen, vilket jag talade om för sköterskorna tidigt. Det visade sig att de två morfinpumparna som skulle ge mig smärtlindring inte fungerade, morfinet hade runnit ut i sängen och det var därför det var så blött.

En sköterska från dagpersonalen upptäckte felet och såg genast till att Monika fick smärtlindring.

— Det var när jag ”kom tillbaka” och fick se sköterskan, jag såg en ljusklädd tjej och frågade om hon var en ängel. Nej, fick jag till svar, men hon sa att hon var där för att hjälpa mig.

— De hade plockat ur halva magen på mig och där hade jag legat 11,5 timmar utan morfin när hon upptäckte felet, berättar Monika om det fasansfulla minnet.

Efter operationen var det sagt att hon skulle vara kvar tre veckor i Uppsala för att återhämta sig. En lång vandring mot ett liv utan smärta skulle ta sin början.

Hon gav sig den på att åka hem tidigare. Hon berättar om väldiga plågor, men hon tog sig upp ur sängen och gick meter för meter. Hennes fokus var att hon skulle träna, träna och åter träna för att kunna ta sig från lasarettet så fort det bara går.

— I stället för tre veckor fick jag åka hem efter elva dagar.

Hon erbjöds rehab-träning i Mora, men tackade nej. Monika tackade också nej till hjälp från hemtjänsten i Orsa.

De första elva dagarna efter operationen tillbringade hon i Gävle hos sonen. När hon kom hem till Orsa igen fick hon hjälp av sin syster Marianne, men då tvivlade hon starkt att hon skulle klara av att komma tillbaka till ett normalt liv.

— Jag minns att jag låg hemma och hörde kyrkklockorna ringa. Jag tänkte att max två veckor lever jag, jag kommer aldrig att klara det här, berättar Monika öppenhjärtigt om de negativa tankarna hon hade.

Men överlevnadsinstinkten tog än en gång över. Hon ville så mycket mer och var inte klar med livet, hon var ju också bara 51 år.

Där kom hennes envishet in. Hon tränade, gick små korta bitar för att succesivt utöka sträckan.

— Jag var så stolt när jag kunde gå nedför trappan hemma och sedan gå runt bion. Det var väl en sträcka på knappt 100 meter, säger Monika som bor granne med Röda Kvarn.

En sjuksysters bevingade ord från tiden i Uppsala gav henne inspiration.

— När du börjar med cellgifter ifall det är cancer, se till att vara aktiv, sa hon. De orden tog jag med mig hem, säger Monika tacksamt.

Fem veckor efter operationen träffade hon läkare i Uppsala som informerade att de hade plockat bort en elakartad tumör. Då kom det definitiva beskedet att det var cancer och det var då hon fick beskedet att hon skulle börja med cellgifter.

Som om inte det var tillräckligt med smärta som Monika genomlidit. Efter operationen i Uppsala åkte hon dessutom på en infektion i såret efter tumören som plockades bort.

— När de klämde på mig sprutade det var och vatten, det kom en riktig stråle.

Hon berättar att det gjorde så fruktansvärt ont och att det var tredje gången som hon såg sig själv lämna kroppen.

— Operationsverktygen var inte sterila när de tog bort tumören. Jag skulle egentligen ha gjort en stämning, men jag orkade inte ta tag i det.

Som om inte allt det Monika Larsson berättat här ovan vore nog, har hon råkat ut för än fler komplikationer och sorg. Det är svårt att ta in hur en människa kan drabbas av så mycket som hon gjort.

— Ja, det har varit tufft så in i helvete, konstaterar hon.

Då Monika en tid efter canceroperationen, när hon kämpade för att komma tillbaka till ett normalt liv, i samband med en av alla rutinkontroller träffade en onkolog fick hon ett besked som hon inte hade räknat med.

— Läkaren sa att jag max hade två år kvar att leva, han var så övertygad om att cancern skulle komma tillbaka. Jag fick en chock när han sa det, men jag svarade; ”Jag ska bli 97 år och då ska du få komma på mitt kalas.”

— ”Du har humor du”, sa läkaren. Jag svarade att jag menade allvar, om nån ritar f-n på väggen, så kan jag rita på den andra väggen. Jag brukar se den här läkaren ibland och då vinkar jag till honom, så att han ser att kärringen håller ihop.

Monika poängterar hur dåliga odds det är att överleva cancer i bukspottkörteln, men hon har visat att med en stor portion envishet, mycket träning och duktiga läkare så kan man trotsa oddsen.

— Läkaren kunde inte lova mer än max två år. Det är bara en procent som överlever mer än fem år efter en bukspottkörteloperation och det har nu gått nio år sedan cancertumören togs bort.

— Det var samma läkare som gav mig cellgifter, så han fick verkligen ihop en bra cellgiftsbehandling till mig, säger hon tacksamt.

Det har varit många tuffa år efter canceroperationen, inte minst då hennes enda barn, sonen Tony, gick bort 2022. Hon var själv nära att dö 2019, fyra år efter operationen.

— Jag drabbades av plötslig hjärtsvikt, då var det nära…

Men än en gång tog hon sig tillbaka och trots allt hon varit med om lever Monika i allra högsta grad. Två gånger per år går hon på kontroll för att se så att cancern inte kommit tillbaka.

— Det är samma läkare jag träffat på kirurgen i Mora under de här nio åren och jag har stort förtroende för honom, poängterar hon.

Den Särnabördiga 60-åringen börjar äntligen hitta en gnutta av glädje i livet igen. Hon älskar bland annat att åka motorcykel. Monika berättar att hon 18 år efter att ha sålt sin MC, köpte tillbaka sin gamla raritet. Bara det är en historia i sig, men nu har hon en annan motorcykel.

— Jag köpte tillbaka den gamla motorcykeln 2013 och före det åkte jag senast 1995/96. Efter att jag fick cancer 2015 åkte jag knappt något på flera år, men i fjol började jag åka med några kompisar. De föreslog att jag skulle köpa en bekants motorcykel, då min gamla hade elfel.

Sommaren 2023 åkte Monika 250 mil och bland annat var hon med i MC-cruisingen som är i samband med Musik- och motorfestivalen i Älvdalen, en cruising som anordnas av klubben Helmer Wälters. Då åkte hon längst fram tillsammans med klubbens ordförande.

Monika har en rolig story när det gäller namnet på MC-klubben från Älvdalen.

— Jag har blivit döpt till Helmer av de andra och efter att jag råkade välta en MC, så döpte man klubben efter mig; Helmer Wälters, berättar Monika som trots dåliga odds lever än i dag och där en av hennes stora glädjeämnen i livet är att tillsammans med sina MC-kompisar glida runt på två hjul.