”Jag har alltid trott på jämlikhet” – ett personligt porträtt av Elin Norén

När Elin Norén (S) från Söderbärke beskriver sin väg in i politiken låter det inte som en strategisk karriärresa.

Snarare som en rad små steg som råkade bli fler än hon någonsin trodde.

Ett beslut som ledde till ett annat, en kurs som följdes av ett möte, en ungdomsresa som övergick i ansvar. Och plötsligt stod hon där – regionstyrelsens ordförande i Dalarna.

Hon är uppvuxen i Östhammar i Uppland, i en familj där samhällsfrågor aldrig var något främmande.

Hemmet var öppet för andra, fosterbarn och sommarbarn bodde där i perioder, och det politiska samtalet var en del av vardagen för Elin Norén.

— Vi pratade jättemycket politik hemma. Min pappa var politiskt aktiv, min mamma var fackligt aktiv. Det fanns alltid ett engagemang och en känsla av att man skulle ta ansvar, säger hon.

Det var därför inte någon dramatik när SSU en dag kom till hennes gymnasium och hon gick med.

— Jag visste nog att jag var socialdemokrat redan då. Jag har alltid trott på att jämlikhet gör samhället bättre, att starka samhällen byggs när klyftorna är små. För mig kändes det självklart.

Men att hon skulle fortsätta med politiken i flera decennier var inte planen.

— För mig var det mer ”det här låter kul”, ”ja men den där kursen låter rolig” eller ”en resa till Bryssel, varför inte?”. Det var aldrig tänkt som något jag skulle ägna mitt vuxna liv åt.

Elin Norén beskriver sig själv som en elev som alltid haft lätt för sig. Hon lärde sig läsa vid tre års ålder, hoppade över första klass och tog naturligt ledarrollen.

— Jag minns när jag gick i tvåan eller trean. Klassen var arg på något och rektorn kom in för att prata med oss. Ingen vågade säga det vi hade pratat om, så jag gjorde det. Jag blev liksom språkröret. Jag tror det handlade om att jag kände att jag kunde ta plats, säger hon.

Men det fanns också något mer. Något som formade henne tidigt. Hennes pappa blev svårt sjuk när hon var liten och var dement redan när hon var 17 år.

— Det gjorde att jag fick ta mycket ansvar, både praktiskt och känslomässigt. Det har präglat mig. Jag tror att det är därför jag blir lugnast när det stormar. När andra stressar blir jag stilla. Det är en styrka i både läraryrket och politiken. Hennes intresse för sjukvårdspolitik föddes just där – i anhörigskapet.

— Jag har varit mycket i vården, och det gjorde att jag tyckte sjukvårdspolitik var spännande. Det är inte så många unga som tycker det, men för mig var det en väldigt naturlig ingång.

I Uppsala engagerade hon sig i landstinget och märkte snart att det gick att påverka på riktigt. Hon skrev en motion om ungdomsmottagningar i varje kommun – och den gick igenom.

— Det var enormt stort. Att stå i talarstolen och se att något man själv lyft blir verklighet. Det är en känsla som sitter kvar.

Det kunde ha slutat där. Men så träffade hon en man på ett SSU-möte. En rödhårig student och blivande kommunalråd, som lika självklart levde i politiken som hon gjorde.

— Ja, jag är ju gift med Fredrik Rönning. Vi lärde känna varandra genom politiken, säger hon och skrattar lite åt det självklara i svaret.

Det blev kärlek och ett flyttlass till Söderbärke.

— Han tyckte att det fanns bara ett ställe på jorden att bo på – Söderbärke. Jag tyckte också det var fint. Vi byggde hus, vi fick vårt första barn. Jag kände inte en människa här då, men jag började gå till biblioteket varje dag. Det blev min plats innan jag hade ett socialt liv här.

I dag känner hon många. Och här blev hon kvar – och politiken följde med.

— Jag försökte faktiskt sluta ett tag. När jag flyttade hit lämnade jag alla mina uppdrag. Jag hade tänkt jobba som lärare, punkt. Men så gick det väldigt snabbt och så var jag aktiv igen. Det är väl något i mig som söker engagemang.

Att bli regionstyrelsens ordförande beskriver hon inte som en maktambition, utan som resultatet av att hon ”skötte sina uppdrag ordentligt”.

— Jag har aldrig haft ambitionen att ”jag ska dit”. Jag har bara gjort det jag ska, så bra jag kan. Att jag hamnat där jag är nu handlar om att andra har sett något i mig.

Hon är också medveten om att hon brutit flera normer påvägen dit.

— Det var någon som sa att jag egentligen hade fyra ”fel”: jag var ung, kvinna, inte från Dalarna och akademiker. Men jag tycker inte att det där ska vara hinder. Snarare tvärtom. Vi behöver fler olika erfarenheter.

Och hennes erfarenheter är många. Hon har varit ordförande i flera nämnder, suttit 15 år i landstingsstyrelsen och lett arbetet i hälso- och sjukvårdsnämnden innan hon tog över regionstyrelsen. Men trots allt hon bär på – skarpa analyser, politisk erfarenhet och ett stilla lugn – återkommer hon ofta till det mänskliga. Till barnen, till framtiden, till oron över demokratins utveckling.

— Jag är bekymrad över att många unga saknar framtidstro. Att pojkar blir mer skeptiska till demokratiska system. Att världen känns orolig. Det där oroar mig mer än något politiskt spel.

Hon pratar snabbt, engagerat, och med samma tydlighet som en lärare som gör svåra saker begripliga.

— Kanske är det också därför jag älskar läraryrket. Det är egentligen samma sak som politik: man förklarar svåra saker på ett enkelt sätt. Man formar framtiden. Jag vill absolut bli lärare igen någon gång.

Hon är samtidigt tydlig med att hon vill fortsätta som regionstyrelsens ordförande efter valet.

— Fyra år går fort. Det finns saker jag vill slutföra. Jag känner mig redo för fyra år till.

Mot slutet av intervjun handlar samtalet om barnen igen, om hur hon pratar med dem om världens möjligheter, om att våga drömma och våga misslyckas.

— Det där vill jag skicka med till fler. Att det spelar roll vad man gör. Att det inte är farligt att säga sin mening. Ju mer man kliver fram, desto mer lyssnar andra.

Och om hennes barn en dag skulle välja helt andra politiska vägar än hon själv?

— Då är det deras val. Men ja, middagarna hemma skulle nog bli ganska livliga, säger hon och skrattar.