”Det är väl det där med att kuta omkring som en dåre”
Från smyglånade flygplan till ett livslångt intresse som tagit honom ända till Australien. Inge Sundstedt är 81 år – och fortfarande ute och springer efter sina modellflygplan.
Inge Sundstedt skrattar åt sig själv. Han är 81 år och går fortfarande en promenad varje dag – och har ännu inte lagt modellflygtävlandet på hyllan. Intresset väcktes redan i barndomen, i Islingby i Borlänge. Han fascinerades av hur de små planen ven genom luften, och av processen att bygga dem hemma vid köksbordet.
— Det sitter i generna på något vis. Det var väldigt intressant från början.
Det är en lång och noggrann väg från idé till färdigt plan:
Först en skiss. Sedan en första modell. Provflygning. Justeringar. Och till slut – om allt stämmer – tävlingsdags.
Det var i slutet av 40-talet Inge började bygga, och intresset håller än.
— Det är väl det där med att kuta omkring som en dåre. Det är som att fiska, fast åt andra hållet. Man släpper när det nappar. Man måste hitta uppvindarna, annars åker det ner för tidigt, förklarar han.
Friflyg har alltid varit hans grej. Radiostyrda plan har han aldrig riktigt fastnat för. För Inge är det känslan i kroppen, vinden, beräkningarna – och farten när han till fots ska springa efter planet som seglat iväg. Ett lyckat plan ska hålla sig uppe i minst tre minuter. Ofta landar det över en kilometer bort.
I hyllan bakom honom står priserna prydligt uppradade. Medaljer, pokaler, glasprydnader. Ett helt liv av erfarenhet har genererat en mängd vinster – bland annat SM-guld.
— I slutet på 1960-talet vann jag mitt första SM-guld. Det var grejer det. Jag är väl lite fjantig som har dem framme, säger han ödmjukt.
Sedan dess har det blivit femton guldmedaljer – och kanske blir det fler. Så sent som i början av sommaren tävlade han i Uppsala — men fick nöja sig med en andraplats. Den tävling som dock tydligast etsat sig fast mest i minnet var resan till Australien 1994. Där var både miljön och konkurrensen något helt annat.
Yrkeslivet tillbringade Inge på SSAB, där han arbetade i 40 år, i ett yrke som passade honom. Det tekniska intresset har fått ta plats både i privatlivet och i karriären.
— Jag tycker det varit rätt bra. Men de flesta saknade den där ”Domnarvsandan” mot slutet, säger han.
Inge är ensam i syskonskaran om att ha fastnat för modellflyget, även om det faktiskt var hans bror som började först. Han smyglånade hans grejer – och resten är historia. Flytten från Borlänge tog honom till Gagnef på 70-talet när han bildade familj.
— Jag fick andra intressen ett tag.
Barnen tog mycket tid, som de vanligtvis gör. Han och frun bodde länge kvar i samma villa, men sedan hennes bortgång för tolv år sedan bor han ensam i en lägenhet i Djurås. I och med att barnen blev större kunde modellflyget få ta mer tid igen och sommarmånaderna har ofta kretsat kring tävlingar. På vintern har han istället haft tiden att bygga.
— Att bygga dem är 70 procent av nöjet. Det blir mer och mer avancerade saker.
Erfarenhetsbanken som Inge byggt upp vill han dela med sig av till fler. Nu hoppas han att nästa generation ska få chans att upptäcka glädjen i att bygga modellflyg. Det är därför han flera gånger har besökt skolor i Gagnef med byggsatser i ryggsäcken – senast under hösten.
— De tycker det är så roligt!
Och kanske är det där, i ett klassrum någonstans i kommunen, som nästa modellflygare just nu tar sina första vingliga steg mot att fånga vinden.