Från Linus till Linnéa: ”Nu tar jag steget. Jag vill leva.”

Den moderata Ludvikapolitikern Linnéa Henriksson har gjort resan från Linus in till sin nya person, eller kanske till den hon alltid varit. Resan till sig själv. Steg för steg har hon byggt upp sin kvinnliga identitet och lever nu öppet som den hon alltid känt sig vara, med stöd från familj, vänner och sambadans.

— Det är härligt, att komma till punkten där man är bekväm att göra det. Att inte känna sig begränsad längre, av normer och hjärnspöken, säger Linnéa.

Hon har vetat länge, men oro för vad andra skulle tycka gjorde att hon tidigare backade från det så viktiga steget. Nu är Linnéa glad över att hon äntligen lever på sina egna villkor.

Det stora steget har egentligen bestått av många små, och än finns en bit kvar på resan.

— Jag började så smått att uttrycka mig utanför den manliga gränsen. Först någon färgglad sjal, någon stil som lutar mer åt feminint. Med tiden har jag lagt på mer, berättar Linnéa, som nu stolt poserar i sin kvinnliga identitet.

Hon experimenterar med stilar klädmässigt, samtidigt som det blivit lättare att leva ut som person.

— Tidigare var jag mer återhållsam med min stil.

— Många av mina vänner säger att jag ser gladare ut nu.

Den formella vägen mot ett könsbyte började hon redan som femtonåring, men avbröt igen vid sjutton. För några år sedan tog hon upp den igen, och nu väntar Lin på ett remissvar från Uppsala för att få påbörja vägen till att fullt ut bli kvinna. Medan hon väntar pågår den sociala förvandlingen.

— Nu lever jag socialt som kvinna.

— Det känns skönt. En befrielse och lättnad att kunna leva som jag känner.

Visst finns det sammanhang som är mer utmanande.

— Om jag går på krogen, där grabbgäng hänger. Då kan det kännas obehagligt, berättar Linnéa.

Det har hänt att hon blivit förföljd, attackerad med snöbollar.

— Jag tänkte att man får fortsätta gå, berättar Linnéa om den obehagliga händelsen.

— Men det kastade hårt, som för att skada, fortsätter hon.

Men trots detta har förändringen tagits emot med mindre dramatik än vad Linnéa föreställt sig. Överlag känns det bra, och det som varit jobbigt är enstaka händelser.

— Jag känner att jag kan vara lugn, förklarar hon.

En plats som är särskilt trygg är sambacommunityt och den brasilianska musiken.

— Där kan jag finna ro. Man tänker bara på musiken och släpper allt annat.

Även inom partiet känns det tryggt. Supporten från familj och vänner har varit viktig.

Den stora vinsten av att få leva som sig själv handlar kanske mest om en känsla av tillhörighet – att få vara sann, både mot sig själv och andra. Att äntligen få vara kvinna och känna sig på sin rätta plats i de sammanhangen.

— Manliga sammanhang har aldrig varit min grej.

Det politiska engagemanget berör givetvis också rättighetsfrågor, även om även näringslivsfrågor finns där som extra intressanta.

— Jag ser i världen hur många rättigheter dras tillbaka. Utvecklingen går bakåt för HBTQ-personer.

— Jag vill bidra till att folk ska få ett värdigt liv att leva.

Resan, som när Uppsala väl svarar på remissen, kommer att börja med konsultationer för att sedan fortsätta med hormonbehandlingar och könsbekräftande åtgärder, kan komma att ta tid – kanske tio år, har Linnéa hört. Hon ser bara fram emot processen. Det är väntan som är det jobbiga, som skaver. Känslan av att inte veta när beskedet kommer.

— Jag längtar till att Uppsala tar hand om ärendet så att jag kan komma igång.

Linnéa framstår som självklar. Hon längtar, och redan nu lever hon mer som sig själv än någonsin tidigare. Med sin berättelse vill hon bidra till öppenhet, så att hennes liv kan hjälpa andra.

— Gå din egen väg! Om du känner dig redo. Det har gjort mitt liv så mycket bättre – mer värt.

— Visst är det svårt. Men det är svårare att inte göra.

— Nu bryr jag mig inte om vad folk kommer att tycke. Jag kör mitt eget race.

Mycket beror det nog på att hon blivit äldre och klokare, tror Linnéa. Men också på erfarenheten av en vän som gick bort i ung ålder.

— Det var en kille med mycket liv i. Det var alltid festligt att träffas. Men han dog.

— Livet är kort och jag vill inte hålla tillbaka. Jag sa till mig själv att nu tar jag steget. Jag vill leva.

Drömmar om framtiden finns det gott om. Vid sidan av den stora och energikrävande personliga resan pågår också ett helt vanligt liv. Ett liv med samba, politik, arbetet på Selecta och drömmen om att plugga vidare inom el – att arbeta med energi och kraft. Och att så småningom ha en pojkvän.

— Jag längtar efter en relation idag. Men vi får se när det blir, ler Linnéa.