”För ett år sedan fanns det inte ens i fantasin”

Just den här dagen för ett år sedan kom 48 årige Rättviksbon Henrik Holmgren hem från sjukhuset efter att ha drabbats av en massiv hjärnblödning. Då visste han inte om han skulle kunna gå igen utan hjälpmedel – i dag står han på startfältet till Midnattsloppet för att springa fem kilometer.

— För ett år sedan fanns det inte ens i fantasin, men nu har jag övervunnit mycket som jag inte trodde var möjligt, säger Henrik med en pigg blick.

Det är omöjligt att se och förstå vad Henrik har gått igenom och hur livet har varit för honom det senaste året. Vi träffas på hans uteplats i solen och dricker te och pratar om livet och hur det blev.

Det är andra gången vi träffas, första gången var i oktober förra året när det hade gått fyra månader sedan den där måndagen i juni som kom att förändra hans liv. Han som var aktiv med jobb på fritids, sprang, spelade pingis och var van att vandra i fjällen säckade ihop hemma efter att ha varit och handlat.

Han minns inte mycket av den dagen, men på något mirakulöst vis lyckades han själv larma 112 och det blev ambulans först till Mora sedan vidare färd med helikopter till Akademiska där han sövdes ned och genomgick sex operationer under två och en halv månader. Hans liv hängde på en skör tråd och oddsen för att han skulle kunna gå obehindrat igen var inte höga. Han minns väl när han med hjälp försökte ta de första stegen innan det var dags att komma hem.

— På sjukhuset ramlade jag ihop trots att fyra sjuksköterskor höll i mig för att benen bara vek sig, då hade jag inte ens en förhoppning om att jag skulle kunna gå igen.

Det har varit en lång och mödosam resa både psykiskt och fysiskt att komma tillbaka igen. Den 16 augusti förra året kom han hem i rullstol och efter det har han sakta tagit sig framåt, först med hjälp av gåbord sen via rullator till att klara av att gå först med två gåstavar till att släppa en och gå längre promenader till att sakta börjat jogga, vilket varit ett stort steg att ta.

— Ja, ljuset slocknade ju bara utan förvarning, man är rädd att det ska hända igen. Om man då gör en ansträngning är man ju extra rädd. Det jag fick med mig efter sjukhuset var att jag inte fick lyfta tungt och inte anstränga mig för mycket, men tiden har gått och det går ju bra så jag ska fortsätta, säger Henrik.

Under det här året har Henrik gjort framsteg som varken han själv eller läkarna trodde var möjliga med tanke på utgångsläget. Att han fått en andra chans har gjort att han inte längre väntar med att göra saker han vill.

— Jag har gjort mer under det här året än vad jag normalt sett gör på fyra år. Och det har faktiskt med hjärnblödningen att göra. Jag har fått så otroligt bråttom med allt jag vill hinna med.

— Jag spelade juldagskuppen i pingis i Leksand och vann förra året, jag har nyss varit på konsert, åkt till Köpenhamn, jag har tågluffat med min pappa tio dagar i Europa och jag har varit i Prag en vecka med honom.

Tillsammans med sin 78 åriga pappa som tågluffade för första gången köptes interrailkort för att uppfylla en dröm de bägge haft gemensamt – att åka glaciärexpressen i Schweiz.

— Man kan inte ta något för givet så man får bara vara överlycklig för varje dag att man kan göra sådant här.

Längtan efter att kunna springa igen har funnits som ett mål långt borta i horisonten, men rädslan för att komma dit har varit stor efter det som hände. De första löpstegen togs redan i februari på ett löpband under sjukgymnastiken då han övervakades av sjuksköterskor, sedan har han sakta fått modet att ta stegen utomhus i sällskap, och sedan i maj har han steg för steg tagit lite längre löprundor även om det går väldigt sakta. Midnattsloppet som går av stapeln under lördagskvällen har han sprungit förr och att han anmälde sig till årets löparfest har varit en morot för att ta sig ut och träna.

— Jag hade stora problem med motivationen att ta mig ut, dels för att jag var rädd för att vara själv dels för att jag aldrig trodde att jag skulle springa ens 200 meter. Så jag tänkte om jag köper ett par nya joggingskor, får med någon ut och anmäler mig och betalar avgiften då borde jag bli motiverad, och sedan dess har jag sprungit varje dag.

När Henrik står på startlinjen ikväll tillsammans med en kamrat från pingisklubben i Rättvik och tusentals andra löpare har han många kilometer i benen, även om det i dag går betydligt långsammare än när han sprang loppet för ett par år sedan. Att han kommit hit har varit långt ifrån självklart och i dag känner han än mer tacksamhet över livet och kan njuta av mycket som han tidigare tog för givet, så som en kopp te i solen.

— När jag sitter här, som har varit så illa ute, så måste man nästan tro på mirakel. En tanke som aldrig har dykt upp innan men som kommer nästan varje morgon när jag vaknar är ”Tjoho – jag får en dag till”, så har jag aldrig tänkt förut. Livet har blivit lite roligare och det låter väldigt märkligt, men livet varar inte för evigt, avslutar Henrik.

I samband med loppet har Henrik startat insamlingen ”Ett lopp med hopp” via Hjärnfonden för att stödja forskningen så att flera människor som drabbas av stroke och hjärnblödning kan räddas.