Fjällkorna är Evas livsstil – i kampen för det småskaliga lantbruket

Lantbrukaren Eva Karlsson i Heden är en av få som äger fjällkor. Detta är en robust tillika utrotningshotad ras som klarar av att vara ute året om. Eva är stolt över det hon gör på gården, men upplever att samhället inte tar tillräckligt väl hand om de små verksamheterna – trots att de betyder mycket för många.

— I dessa oroliga tider med klimatförändringar, krig och alldeles för låg självförsörjningsgrad behövs verkligen varje bonde för att bruka åkrarna, säger hon.

Med solen i ansiktet kan tankarna vandra i väg till ett av de mest typiska vårtecknen inom lantbruket: Kosläppet. För vissa är det självklart att släppa ut korna på grönbete först när tjälen gått ur marken. Andra har lite annorlunda förutsättningar.

Sedan 45 år tillbaka driver Eva Karlsson ett mindre jordbruk, beläget på Heden längst norrut i Våmhus. Eva är stolt över sina fjällkor och det hon gör på gården, men upplever att samhället inte tillräckligt väl tar hand om de små verksamheterna – trots att de betyder mycket.

— På 40- och 50-talen fanns det i Våmhus ett par tre kor i nästan alla gårdar, de allra flesta var av rasen fjällkor. Alla enheter var små och ägosplittringen en katastrof. Ingen kunde, eller ville, utveckla. Korna försvann och åkrarna växte igen, många planterades med gran, säger hon.

Eva drömde sedan barnsben om att bli bonde. Hon berättar att hennes svärföräldrar hade korna kvar när hon kom till Våmhus i början på 70-talet. Tillsammans med svärföräldrarna fick hon uppleva höhässjning och att köra räfsan med häst. Längtan efter egna djur ledde till att hon 1981 köpte en ko och en kviga av en bonde från Orsa – och det var förstås fjällkor.

— Dessa båda djur kunde jag ställa in i den lilla timmerladugård som fanns på gården där hon bodde. Därefter gick jag med i Mora mejeri. Efter några år rev jag ut den öppna spisen ur ladugården och isolerade fjöslidret, så det fanns plats för sex kor.

I mitten på 80-talet drog så omarronderingen igång. Eva, som inte ägde någon egen mark, tog kontakt med lantbruksnämnden som bestämde sig för att stötta henne genom arronderingen. 1995 var allt klart och hon fick då köpa mark av nämnden.

— Antalet kor hade nu växt till nio stycken (fyra i stallet) och det var dags att satsa på en ny ladugård. Med hjälp av investeringsstöd och massor av eget arbete blev det verklighet.

Antalet kor växte till 22 mjölkande kor och ett 60-tal ungdjur, men Mora mejeri lades ned. Istället blev det Dalamejerier som tog över. Strax därefter tog Milko över efter Dalamejerier och slutligen landade det i Arla.

Fjällkor är en äldre ras som Eva förälskat sig i. Hon tar hand om dem varje dag, från tidig morgon till kväll. Jobbet har blivit en livsstil. Precis som att hon tar god hand om djuren, trycker hon på hur viktigt det är att ta vara på det som kommer direkt från jorden; som inte processats.

— I dessa oroliga tider med klimatförändringar, krig och alldeles för låg självförsörjningsgrad behövs verkligen varje bonde för att bruka åkrarna, sköta djuren och värna om vår jord. Vi behöver också söka nya vägar, minska vårt beroende av insatsvaror (såsom konstgödsel och högförädlat utsäde) från omvärlden.

Äldsta sonen Martin har varit anställd på gården i många år och är väl insatt i sysslorna. De sista två åren har den yngre sonen Anders varit tjänstledig från sitt ordinarie jobb varje fredag, för att istället jobba på gården. Han trivs mycket bra och skulle vilja vara här heltid om ekonomin räckte till.

— Vi måste hitta något mer att tillföra. Ingen orkar längre med mjölkningen. Vi har därför istället fokuserat mer på kött och låter kalvarna dia. Fjällkor är små till växten men köttet har fått mycket uppmärksamhet för sin överlägsna smak och fina marmorering. Vi skickar våra djur till ett litet slakteri där vi vet att de blir ompysslade fram till slakt och tar sedan återtag i köttlådor som vi säljer till kund. Köttet är mycket uppskattat, säger Anders.

Han säger att de mjölkar några kor, då de måste ha egen mjölk: Mjölk till bageriet och till privata kunder.

— De uppskattar särskilt den goda och obehandlade mjölken. Vi hoppas också på att någon vill köpa mjölk för vidareförädling till exempelvis ost eller glass.

På frågan om att i framtiden ta över efter sin mor låter det tveksamt.

— Det är en stor sak att kunna jobba här på heltid. Viljan finns, fast jag känner att det blir svårt att ekonomiskt ta över gården.

Åter till tanken på kosläpp: Det lär bara bli ett småskaligt sådant på gården i Heden, fast de räknar med att det sker strax innan sommaren.

— Kvigorna hör till det traditionella kosläppet. De tycker det är lite spännande. Vi brukar köra det i maj, säger Eva Karlsson.