Ett år efter stängning: ”Varje flytt har varit emotionell”

I helgen är det exakt ett år sedan Orsa Rovdjurspark stängde för gott. Man har omplacerat de flesta av djuren. Några transporter återstår, förutom för tre av djuren som kommer att sluta sitt liv på parken.

— Omplaceringarna av djuren har gått jättebra. Personalen i parken har gjort ett fantastiskt jobb, berömmer Johan Sares, vd för Orsa Grönklitt.

Det var i januari 2022 som ägarna av Orsa Grönklitt informerade att Orsa Rovdjurspark skulle läggas ner. Det på grund av att den stora turistattraktionen som funnits sedan 1986 (då som Orsa Björnpark) var allt för dyr i drift.

Planen var att två år senare skulle alla djur vara borta från parken.

— Den sista januari 2024 var målet att omplaceringarna skulle vara gjorda och det ser vi ut att kunna klara med bravur. Det var närmare 50 djur som vi skulle hitta nya hem till, poängterar Sares.

— Personalen har jobbat aktivt med att omplacera alla som vi vill omplacera, sedan är det några som vi bedömt inte skulle klara det på grund av ålder och hälsa. De är helt enkelt inte i fysisk form för att klara en omplacering och de få djuren kommer att avlivas.

Det är också ett par djur som inte klarat flytten. Dels dog en tiger under transport i mars och även isbjörnen Miki, som med mamma Ewa skulle få nytt hem i England.

— Tyvärr avled den unga isbjörnen Miki vid urlastning när hon flyttade till en park i England. Vi väntar fortfarande på slutrapport av obduktion och prover för att kanske få reda på vad som exakt hände, berättar Johanna Berglund, som själv var med när isbjörnarna transporterades till England.

— Det är otroligt sorgligt, men mamma Ewa påverkades inte av händelsen och har acklimatiserat sig bra, poängterar Johanna.

Hon är en av alla de djurvårdare i parken som slitit hårt för att hitta nya hem till djuren. Johanna berättar hur tufft det har varit den här tiden som parken avvecklats.

— Varje flytt har varit emotionell och det är ju också något vi inte kan eller vill avspegla till djuren. De känner oss och att avspegla en sorg eller nervositet kan göra att de blir skeptiska.

— Så att utföra arbetet och försöka tygla sig själv har även det varit en utmaning och en stor påverkan på personalens mående.

Johanna konstaterar att det är otroligt mycket jobb som lagts ner för att hitta nya hem till djuren.

— Året har helt klart varit tufft, både för kropp och själ. Vi har jobbat dag som natt med att få till de djurflyttar som vi har haft, det är inte bara att boka en transport och skicka iväg djuren.

— Vi måste ha många saker i beaktning. Först och främst ha en dialog om rekommendationer med artkordinatorer för varje art, prata ihop oss om det skulle vara ett lämpligt nytt hem för specifik individ utifrån hälsa, ålder, beteenden och utformning på hägn. Flyttarna ska vara så lugna som möjligt för djurens bästa och det kräver mycket planering.

Att det är mycket känslor inblandade, berättade en kollega till Johanna för några veckor sedan.

— Djuren försvinner snabbt nu, det är flyttar hela tiden. Vi mår alla fruktansvärt dåligt och det är emotionellt dränerande, då varje flytt tar en del av själen med sig, berättade djurvårdaren som vill vara anonym.

Isbjörnsmamman Hope och tvillingarna Nanook och Noori, som för övrigt båda är pojkar, har fått nytt hem i Peak Wildlife Park i England, vilket vi berättade om i juli.

Tre brunbjörnar hamnade hos Zoo Berlin, hanen av de två snöleoparderna (honan inte officiellt än) i Kolmårdens Djurparpark och Nordens Ark har tagit emot några djur.

Brunbjörnen Diego flyttade till i England och i slutet av oktober fraktades den väldiga Kodiakbjörnen, som väger 600 kilo, samt en brunbjörn till Sóstó Zoo i Ungern.

Informationen vart djuren hamnat är inte något som Orsa Grönklitt velat gå ut med, utan hänvisat det till den park som tar emot djuren att berätta det.

— Grönklitt hade kunnat rädda lite av sitt anseende i den här nedläggningen genom att åtminstone berätta vart djuren hamnat. Nu har vi själva fått leta runt bland hemsidor för att hitta information.

— Jag kan tänka mig att många är nyfikna, så den informationen hade de väl kunnat haft. Grönklitt hade kunnat göra en samling med alla länkar varefter respektive park gått ut med det, anser Jessica Johansson.

Furudalsbon Jessica låg bakom Facebookgruppen ”Rädda Orsa Rovdjurspark”. Hon kämpade hårt från sitt håll för att om möjligt på något sätt rädda parken, men förgäves.

— Vi var många som ville att parken skulle vara kvar, men vi var olika grupper som jobbade var för sig. Om vi haft ett samarbete, så kanske vi hade lyckats, funderar Jessica.

Hon tog bland annat kontakt med olika organisationer i sin kamp för Orsa Rovdjursparks överlevnad.

— En större organisation lovade att hjälpa oss, men till sist orkar man inte tjata, säger hon om den hopplösa kampen.

— Jag har i alla fall lärt mig mycket av den här resan. Det är väldigt intressant att se hur många som är intresserade, men samtidigt tråkigt när många bara tycker saker, de bedövar sitt dåliga samvete så, men när man ska göra nåt är det betydligt svårare.

Johanna Berglund och hennes kollegor har haft mycket funderingar under den här jobbiga tiden. Det är inte bara en stor turistattraktion som nu är borta.

— Under året som gått har man också bearbetat och tänkt på vad som mer försvinner med Rovdjursparken. Detta har alltid varit en stor tillgång för skolklasser och utbildning. Vi har kunnat delta i rovdjursfrågor och låta barn få se vilka stora rovdjur vi har i skogarna och förstå hur de lever.

Stängslet runt parken har börjat plockas ner. Det planeras för fler alpina nedfarter i det som tidigare var Europas största rovdjurspark. Några transporter återstår, men snart är parken helt tom på djur och en nästan fyra decennier lång epok har gått i graven.

— Jag är otroligt stolt och berörd över det arbetet som personalen i Rovdjursparken har utfört, avrundar en ledsen Johanna Berglund.