Emmas sorg efter dykolyckan: ”Det går inte en minut utan att jag tänker på honom”

När restaurangbranschen stannade under pandemin förlorade Marcus Bergman sitt jobb. Han bytte köket mot vattnet, utbildade sig till yrkesdykare och började försörja familjen med uppdrag runt Dalarna.

I somras dog han i en olycka i sjön Haggen mellan Ludvika och Smedjebacken.

Nu berättar sambon Emma Landén om livet efter – och sorgen som aldrig stillnar.

De träffades 2019. Marcus och Emma. De pluggade båda i Örebro. Hon minns honom som trygg, varm och envis – en person som alltid såg till att andra hade det bra.

— Han var den som fick mig att skratta, den som alltid sa att det skulle lösa sig. Han var tryggheten i allt, säger hon.

När pandemin kom stannade allt. Restaurangjobben försvann över en natt. Marcus stod plötsligt utan inkomst. Han började leta efter något nytt.

En bekant tipsade om en utbildning till yrkesdykare.

— Han var händig och orädd, det passade honom. Han ville jobba, försörja oss och känna att han gjorde något meningsfullt.

Marcus utbildade sig i Norge och började sedan jobba som dykare i Dalarna – vid bryggor, dammar och kablar under vattenytan.

Han trivdes och tyckte om att se resultatet av sitt arbete. När deras första barn föddes tog livet ny fart. Marcus tog hand om både barn och hem med samma lugn som han tog sig an allt annat.

Och när deras andra barn föddes på nyårsafton året därpå var livet i full gång.

— Han älskade att vara pappa. Han hade alltid tid. Han kunde lägga ifrån sig allt bara för att leka, säger Emma.

Samtidigt fanns det någonting annat. Det kom fram i samtalen mellan Marcus och Emma. Riskerna med att arbeta med dykningen. Känslan av att det inte var absolut säkert.

De talade om att jobbet inte var något han skulle syssla med för evigt. Särskilt inte nu när de hade bildat familj.

Marcus började också plugga IT och gjorde lite dykjobb parallellt. När sommaren 2025 kom var det ganska givet att han inte hade många dykjobb kvar framför sig. Snart skulle det sista komma. Så gick tankarna.

Och dagen kom, men inte på det sätt som var tänkt.

Emma minns. Det var en julidag som egentligen var som vilken annan sommardag som helst.

— Dagen innan åkte vi hem från min syster i Uppsala. Då ringde de här lilla lokala dykföretaget som behövde hjälp med en snabb grej. En liten kort stund bara, sen skulle vi till några kompisar och barnen skulle leka och så.

— Så det blev bestämt han skulle till Jägarnäsbadet vid Haggen klockan åtta på morgonen. Så han gick upp vid sju eller någonting. Då var vår lilla bebis redan vaken så de han leka lite tillsammans. Sen packade han ihop dykväskorna och gick ut till bilen.

— Men så glömde han någonting och precis då kom vår lilla tvååring upp. Hon han precis säga hej då till honom, liksom vinka lite. Sen åkte han och kom aldrig hem igen.

Emma berättar att de bodde nära sjön och några timmar senare gick med barnvagn, tillsammans med några kompisar, till stranden.

Men det dröjde innan Marcus kom och Emma började fundera. Han hade ju sagt att jobbet inte skulle ta så lång tid.

Då ringde hennes pappa.

— Han hade sett en artikel på nätet om att det var en dykare som var försvunnen i Haggen. Då fattade jag direkt, så jag bara skrek. Det var ju ingen annan som skulle dyka i den där sjön om man inte måste.

Emma var i upplösningstillstånd, gick sin mamma, som också bodde nära sjön. Där blev hon sittande med sina barn i timmar.

— Vi satt bara där och väntade på att någon skulle höra av sig. Jag försökte ringa Marcus, men fick inget svar. Jag ringde till hans chef men fick inget svar. Jag var livrädd… Alltså… jätterädd, säger Emma och får gråt i halsen av minnet.

Hon berättar om ljudet av helikoptrar och flera timmar av ovisshet. Inget samtal kom.

Till sist ringde polisen på dörren.

— De hade varit hemma och ringt på hos mig först och sen kommit till min mamma. De sa… ja… att han hade omkommit.

Marcus hade fastnat på botten under ett dyk. Han kom aldrig upp igen.

Händelsen i sig har uppmärksammats av radioprogrammet Kaliber som har noterat att säkerhetstutrustning saknades på platsen.

Polisen utreder för närvarande olyckan som ett misstänkt arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Emma vill inte anklaga någon innan utredningen är klar. Hon har annars ändå fullt upp med att hantera sorgen och ta hand om sina två barn som nu är utan pappa.

— Ibland känns det som att jag bara existerar. Det går inte en minut utan att jag tänker på honom.

Marcus och Emma, ett par i 30-årsåldern, brukade prata mycket om allt de ville göra, om ett liv i lugn och trygghet. Han pratade om framtiden, planerade, såg möjligheter.

— Han var alltid den som sa att allt skulle lösa sig. Han fick mig att känna att det verkligen kunde göra det, säger Emma.

Nu lever hon med minnena, med barnen som bär hans drag. Särskilt den minsta.

Samma blick, samma sätt att skratta.

Medan den ”stora”, tvååringen, hade kommit att bli den som varit närmast Marcus.

— Eftersom jag tog mycket hand om bebisen så var ju pappa den viktigaste personen i hennes liv, just då.

Emma berättar om hur hon var tvungen att berätta för sin tvååriga dotter.

— Jag sa samma dag vi kom hem att pappa är död och att han inte kommer hem igen. Och att det är därför alla är ledsna, men att hon inte har gjort något fel… att det inte är hennes fel.

Mer gråt i halsen när Emma fortsätter berätta.

— Hon ropade väldigt mycket efter honom de första dagarna. Men sen är ju barn i den åldern så snabba på att anpassa sig.

För egen del bär Emma smärtan med blandad framgång. Vissa dagar fungerar vardagen, andra inte alls. Sorgen kommer i vågor.

Hon berättar om särskild mardröm som länge återkom. Där Marcus var med.

— Jag vill ju jättegärna veta vad som hände där på botten av sjön. I början hade jag mycket orostankar och jättestark ångest om hur han hade det där på botten. Jag har drömt jättemånga knäppa mardrömmar om det här.

— Så det ska bli skönt sen när förundersökningen är färdig, så jag kan få mer svar på vad som faktiskt hände. Så jag slipper gå med de här fantasierna hela tiden. Det är lättare att bearbeta fakta kanske, än det här som bara snurrar i ens huvud.

— Sen vill jag bara att någon tar ansvar. Ingen annan familj ska behöva stå kvar med en stol som aldrig fylls igen.