”Det har banne mig inte hänt mycket på 350 år”
Hon är musikern som forskar i de historiska trolldomsprocesserna, han är i toppskiktet av Sveriges unga miljöaktivister. Anna Vild och Andreas Magnusson. Tillsammans gör de så att #skogensjunger. Tidigare har vi skrivit om Andreas Magnusson ifrån Mockfjärd och om hans enorma engagemang för miljön. Om hur han under högstadietiden strejkade för klimatet varje fredag.
När Andreas stod på torget i Falun och manifesterade för att beröra människor så stod Anna på scenen med sin gitarr och sin röst och försökte öppna upp folks sinnen för vad den patriarkala strukturen har gjort med vårt samhälle och med skogen. Så fogades de samman genom miljövännen och författaren Annika Andebark.
I mammans över trehundra år gamla gård i Våmhus bor Anna Vild. Det är en kall majdag och hon möter upp i en tjock stickad tröja och iklädd lovikavantar visar hon runt på gården. Hennes långa ljusa hår smälter in i de väderbitna tonerna på ladubrädorna. Den kalla vinden snirklar in sig i hennes lockiga hår och hon bestämmer sig för att gå inomhus och värma sig med en stor mugg kaffe med mjölk.
Hon slår sig ner bredvid en tolvsträngad akustisk gitarr som står lutad mot väggen. Bokhyllan är fylld av historisk litteratur. Hon värmer händerna på muggen och på det lilla bordet ligger ett uppslagsverk om symboler. Anna börjar berätta om sitt liv, forskningen om utbrottet av den stora häxhysterin i Sverige tillsammans med Annika Andebarks bok ”Oväsen i Älvdalen” som är den första i serien. Och om hennes första möte med Andreas.
— Du bara måste träffa Andreas, tjatade Annika på mig. Ja, ja, klart jag ska träffa tonåringen hon pratar så varm om, skrattar Anna och berättar om hennes förundran när de väl sågs över en frukost i Stockholm.
— Det är sällan man träffar någon med samma iver som en själv. Jag minns att jag tänkte vad är det här för ung klok människa och med vilken iver. Hon minns att senare samma dag skulle hon skulle uppträda genom att kula i Katarina kyrka i Stockholm och hur Andreas genast frågade om han också fick sjunga något. Jo, han ville sjunga Lalehs låt Goliat och så fick det bli. Det blev en helt fantastisk upplevelse och en slags syskonkärlek växte fram.
Så när det visade sig att Andreas både sjöng och spelade fiol och dessutom delade många av Anna värderingar, så var det givet att de skulle skapa något tillsammans. I samma veva skulle hon tonsätta delen som handlar om Skogen i författaren och vännen Annikas manifest.
Så Anna bjöd in Andreas in i den skrivprocessen. Resultatet blev låten ”Skogen sjunger” där hon spelar och sjunger och han håller han en del av sitt ett engelskt tal han höll för urfolksledare i riksdagen i höstas.
Vad vill ni med låten?
— Vi är många inom klimatrörelsen som har skrikit så himla längre, men det räcker inte! Vi måste komma med nya sätt att nå ut. Musiken berör och när man har tryckt på empatiknappen så händer det något med människan. Nå ut och beröra. Använda musiken till att öppna upp folks hjärnor. I dagens samhälle är så väldigt uppe i våra hjärnor och tankar. Musiken och konsten förenar folk, där måste vi ta nya grepp och öppna en dörr till stänga rum.
Hon vet att hon provocerar en del människor i samhället när hon berättar att ordet häxa är ett skällsord. Det är så infekterat för många. Framförallt de som identifierar sig med ordet, folk som arbetar inom örtmedicinsk- eller spirituell verksamhet. De upprörs över Annas tolkningar. I hennes flöden på sociala media får hon kritik. Från kvinnor. Endast kvinnor. De skriver saker som, vem är hon att säga att de inte är häxor, är hon häxa själv kanske eller vem är hon?
— Jag är Anna och jag tror på alternativ medicin och tankens kraft. De som provoceras av mig är ofta de som byggt upp sitt varumärke kring ordet och så kommer jag och Annika som forskat mycket i ämnet och förstör varumärket häxa.
— Det trasiga systraskapet visar sig väldigt tydligt just där.
Berätta?
— Ordet är skapat av två tyska munkarna som beskrev hexe och hur man kan driva ut demoner ur kvinnor. Hexe som är direkt kopplat till grekiskan och siffran sex och symbol för djävulens påfund. Ordet nämndes första gången i Sverige 150 år efter häxprocesserna. Trollkona eller trollkärring var det ord man använde sig av sig när det begav sig.
Anna tittar ut genom fönstret, små videkvistar står i en liten vas. Hon berättar vidare om påskkärringar och att det är ett eko av ett oerhört folkmord som vi idag vet alldeles för lite om.
— Det har banne mig inte hänt mycket på 350 år!
Enligt henne är hela traditionen ett oerhört starkt patriarkalt avtryck och samtidigt är det en självklarhet för många. En tradition och något som många i samhället tycker om.
— Jag undrar varför vi samlas och klär ut våra barn till de som brändes? Det här är ett kollektiv sår som gror i våra undermedvetna.
Bara några mil till Älvdalen vars historia har slagit rot i Anna. Urfolk och älvdalska som har och är stor del av Annikas och hennes stora forskningsarbete om trolldomsprocesserna.
Anna stänger av världen som den är idag, sluter ögonen och sätter på åttonde boken i serien ”Sagan om isfolket” och utanför den gamla gården i Våmhus så sjunger skogen för henne.