Deras Micke valde att avsluta sitt liv

Micke Bengts valde att avsluta sitt liv den 2 maj. Föräldrarna Ann-Britt Östlund och Urban Bengts och dottern Helene funderar vad de skulle kunnat göra för att förhindra det tragiska. Ann-Britt och Urban är väldigt öppen med det som hänt och väljer att dela med sin historia.

—Det är så mycket hysch-hysch kring självmord. Vi vill uppmärksamma det här och kan vi hjälpa en enda med vår berättelse så är vi tacksamma för det, säger Ann-Britt och Urban.

Urban berättar att när han var ung så valde hans mor och ytterligare en nära anhörig att avsluta sina liv. Självmord är fortfarande tabubelagt och för många ett svårt ämne att diskutera.

— På den tiden var det locket på och det här var absolut inte något man pratade om, men det här måste lyftas fram, poängterar Urban.

Vi träffar Ann-Britt och Urban i deras hem på Ön. Huset ligger fint nära vattnet. Det är måndag och Ann-Britt har jobbat första dagen efter sonens död.

— Det är bra att få börja jobba igen. Många frågade hur det är och det känns bra, sedan är det en del som inte vet hur de ska göra och vågar inte fråga om det här. Men mitt sätt att bearbeta det här är att prata och prata och folk får gärna fråga om det här.

De vill vara väldigt öppna med det här i förhoppning att andra inte ska behöva gå igenom samma helvete som de gjort den senaste månaden.

— En vän sa till mig; ”Min värsta mardröm har blivit er verklighet”, berättar Ann-Britt.

På bordet under vårt samtal på altanen har ett fotografi ställts fram. Samma fotografi som stod på Mickes kista vid den oerhört tunga begravningen.

På bilden ser man en ung, stilig kille som skulle kunna vara i sina bästa år. Men Micke plågades av svår ångest och till slut orkade han inte mer.

— Han har nyansat skägg och är nyklippt. Micke tog den här bilden på sig själv bara någon vecka innan han valde att avsluta sitt liv, det var som att han ville att vi skulle få en fin bild på honom som minne, berättar de.

Ann-Britt och Urban är övertygade om att sonens självmord var planerat sedan länge. De visar upp ett A4-papper där Micke med fin stil skrivit sitt fullständiga namn och under namnen står det 1992-2021. Födelseår och året då han planerade att dö.

— Och när vi kikade igenom hans grejer så hittade vi det här, säger Urban och visar upp ett rep.

På repet har Micke tränat att göra knutar…

— Vi såg också att han besökt olika suicide-sidor på nätet.

Micke ska också på sociala medier ha skrivit; ”Nu är det bara fem år kvar tills det är 2021.” På frågan vad han menade med det, kom aldrig något svar.

— Allt det här visar att Micke bestämt sig långt i förväg, menar de.

De är övertygade om att Micke bestämde sig redan 2016 att han skulle ta sitt liv just i år.

— Ja, vi tror att han bestämde sig redan då, att Micke tänkte; ”Jag ger det här fem år, blir jag inte bra under de här åren så tar jag mitt liv.”

Ändå verkade Micke må ganska okej en tid. Han tränade på gymmet tillsammans med bästa vännen Tony Wåger, men så blev Micke sjuk här i våras.

— Han hade tid för en operation, men dagen innan det testades han för covid-19. Dels så blev operationen uppskjuten och så kunde han inte träna. Vi såg annars att han mådde så mycket bättre när han tränade.

Det här blev droppen som fick bägaren att rinna över. Micke började må allt sämre, vilket föräldrarna märkte av. En oro fanns där att Micke skulle göra något drastiskt, framför allt hos Ann-Britt.

— Jag trodde inte att det var så allvarligt, att det skulle gå så här långt, menar Urban.

— Jag ringde Micke ofta. Många gånger kunde han bli arg på mig, han tyckte jag ringde för mycket. ”Jag vill bara höra hur du mår”, sa jag till honom. Kanske jag förhindrade något genom alla mina telefonsamtal, de som planerar självmord vill inte bi störd, funderar Ann-Britt.

Men söndagen den 2 maj, då kunde ingen hindra Micke att göra slut på den ångest som plågat honom under cirka tio år.

Ann-Britt ringde den här dagen sin vana trogen sonen för att höra hur han mådde. Inget svar. Det hände ibland, men till slut brukade Micke svara eller ringa upp. Men inte den här gången.

En orolig Ann-Britt ringde Urban från sitt jobb på Posten i Mora och berättade att Mickes telefon var avstängd och att hon var rädd att något hänt deras son.

Urban for runt och letade efter Micke på tänkbara platser där den den fiskeintresserade sonen skulle kunna tänkas vara. Till slut hittade Urban sin son vid Djuptjärn, en plats som Micke tyckte om och där han tidigare fiskat.

— Vi var ute och åkte bara ett par dagar tidigare, då sa Micke att han ville åka till just Djuptjärn. Det var som att han ville se om vägen var farbar, funderar Urban med facit i hand.

Efter att Urban hittat sin son död, blev allt kaos av förståeliga skäl. Ann-Britt lämnade i all hast jobbet, hon ville absolut se sin son en sista gång och åkte upp till Djuptjärn.

— Han såg så fridfull ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det, men jag är tacksam att han valde den här platsen och inte sin lägenhet. Nu har vi ett fint ställe att åka till för att minnas vår Micke, säger Ann-Britt.

De lever också i tron att Mickes ande finns kvar i trakterna där han valde att avsluta sitt liv.

— Mickes syster Helene är mycket i skogen. Hon bad att Micke skulle visa sig för henne i form av en björn. Helene har aldrig tidigare sett en björn, men efter det här hände med Micke, så fick hon se en och det var också alldeles intill Djuptjärn.

När sån här tragik inträffar tänker man som anhörig helt naturligt; ”Vad kunde jag gjort för att förhindra den här utgången”. Såna tankar har även Mickes närmast anhöriga.

Samtidigt är Mickes föräldrar kritiska till psykvården. Sonens problem med ångest började för cirka tio år sedan.

— Han hade mått dåligt ett tag och till slut fick vi lov att skjutsa honom till Säter, till psyket där.

Efter tre dagar hämtade sedan föräldrarna hem sin förtvivlade son.

— Han ringde och sa; ”Kom och hämta mig. Jag vill prata med någon, men de säger hela tiden; ”I morgon”. Men jag får inte prata med någon, i stället stoppar de bara i mig mediciner. Jag blir så avtrubbad, jag vill inte ha de där pillren.”

— Allt började någon gång i gymnasiet. Det fungerade någorlunda när han besökte BUP, då kunde vi följa med och även läsa hans journal. När han sedan kom in i vuxenpsykiatrin så fick vi som föräldrar ingen insyn alls i behandlingen.

En behandling som inte alls var bra för sonen, menar Ann-Britt och Urban.

— Det var svårt att få ur Micke någonting vad som sades. Det han berättade var; ”Det är ingen idé att gå där, det är ändå ingen som bryr sig. Jag säger det de vill höra.”

Av alla som Micke pratat med genom åren för att få behandling för sin ångest, så var det en som sonen fick förtroende för.

— Men den kuratorn slutade…

De vet att Micke påbörjade en utredning för att komma fram till om han hade en diagnos, en eventuell funktionsnedsättning som skulle kunna ligga till grund för den ångest han kämpade mot i så många år.

— Men vi vet inte om utredningen blev kvar, vi har inte fått ut de handlingarna än.

Ungefär 1500 personer tar sitt liv varje år, enligt statistik från organisationen Suicide Zero.

— För många hjälper det inte att gå till den vanliga psykiatrin, det måste finnas alternativ. Varför kan man inte få komma till Britt-Marie Jemth här i Orsa, till exempel, säger Ann-Britt.

Britt-Marie använder sig av alternativ behandling, bland annat Resanmetoden, som är en terapiform. Vi har tidigare berättat om Britt-Maries verksamhet i Siljan News.

— Jag går själv hos henne och jag får ett sånt lugn när jag varit där.

Det har varit högst nödvändigt för Ann-Britt, menar hon.

— Jag har mått så dåligt många gånger den här månaden, det har varit djupa dalar, visar hon genom att peka neråt med handen.

— Nu är det ändå bara en kort tid jag mått så här dåligt, men tänk då på dem som går och mår så här dåligt år efter år, så jag har förståelse att de inte orkar med det till slut.

Om Micke hade fått rätt hjälp, kanske de haft sin son kvar i livet. Med sin historia hoppas de att kunna hjälpa andra i liknande situationer, de som har nära anhöriga som mår dåligt.

Det finns hjälp att få, det gäller bara att hitta den.

Just mediciner var något som Micke var emot.

— Jag vill poängtera det att Micke absolut inte höll på med droger. Han sa till och med upp bekantskapen med tidigare vänner som höll på med droger. Han tog sömntabletter för att kunna sova, men använde sig absolut inte av droger, säger Urban.

Ann-Britt och Urban råkade ut för en förälders värsta mardröm; att ens barn ska begå självmord. Den smärtan får de leva med resten av sina liv.

— Kan vi hjälpa en enda person genom att prata öppet om det här, så vill vi göra det. Micke fick mediciner under tio års tid, blir man inte bättre av det, då måste man försöka något annat, säger de med kritisk röst till dagens psykvård.

Begravningen var den 20 maj. Den 4 augusti är det urnsättning av deras son.

— Det är samma dag som Micke skulle fyllt 29 år, berättar de.