Astrid föddes i krigets Tyskland – oroas över demokratin idag

I år är det 80 år sedan andra världskriget tog slut. De allra flesta har fått höra historier om hur det var. Andra har faktiskt upplevt terrorn. En av dem är Astrid Gustafsson, som bor på Sollerön men föddes i Tyskland. Hon reflekterar både över krigsminnen och hur dagens demokrati tycks bli alltmer urvattnad.

— Diktaturer blir vanligare när man inte inser värdet av demokratin, säger hon.

Många gånger har Astrid Gustafsson berättat om sitt liv för skolklasser och hennes minnen av kriget skildras i boken ”Tyskland, kriget och jag – Ett försök att förstå”. Idag bor hon på Sollerön, fast hon föddes i Bayern i Tyskland 1941.

Som tioåring flyttade hon till Laxå med sin familj. Senare bildade hon egen familj och hamnade så småningom i Mora.

Astrids krigsupplevelser baseras på såväl egna erfarenheter som senare information hon fått till sig av andra – både vänner och släktingar. Vissa vände upp och ned på hennes egen uppfattning.

Berättelserna hoppas hon ska komma till nytta, när hon både med ord och bild visar på hur det var.

— När jag var hos två gymnasieklasser i våras frågade jag: Vad tycker ni är det viktigaste jag har sagt idag? De svarade: Kartan över var koncentrations- och förintelselägren låg. Det var något de inte kände till. Man tror att förintelsen med gas ägde rum intill tyska byar, men att de i själva verket låg i Polen. Då blir skuldbördan en annan, men den tyska ledningen ville aldrig att deras eget folk skulle känna till det som hände, säger Astrid Gustafsson.

Den egna skildringen har hon använt som lockbete för att eleverna ska känna till hur det var. Hon menar att det blir mer intressant om händelseförloppet kretsar kring en person.

För en som såg krigets Tyskland med egna ögon finns minnena kvar hela livet. Som barn visste hon ingenting om nazismen samt dess inflytande. Ju mer hon mognade desto mer ville hon förstå varför saker inträffade.

— Av det som hände förstår jag definitivt bättre idag. Förr trodde jag inte det var möjligt för vanliga tyskar att inte veta vad som hände. Nu inser jag att – med en så hård diktatur och vilja att dölja vad man gjorde mot judarna – det gick att hålla det dolt.

Att påstås kunna förstå krigets fasor är en sak. Fast att verkligen veta hur människor mådde, både barn och vuxna, går inte.

— Mina minnen är från krigsslutet. Så just rädslan, särskilt från de som upplevde hela kriget, är omöjlig för mig att förstå.

Den som uttryckte sitt missnöje offentligt riskerade att gripas av Gestapo; de hade ögon och öron överallt.

— Såklart var det också svårare att få information om vad som hände i omvärlden än vad det är idag. Man hade ju sämre möjligheter att kommunicera.

Vilka möjligheter hade du att få ett självständigt liv och utvecklas som barn under den här tiden?

— Jag växte upp i en väldigt sträng familj. För min mor gällde det att få lydiga barn som passade in i samhället. Jag vågade aldrig säga emot mina föräldrar förrän i vuxen ålder. Att bli en självständig människa tog lång tid och hände inte så länge jag bodde kvar hemma.

På gymnasiet fick hon för första gången se bilder från koncentrationslägren. Avskyn blev stor mot Tyskland som land.

— Chocken var som störst när jag såg bilderna. Då ville jag bara vara svensk och inte ha något med Tyskland att göra.

Allt vände när hon senare i livet träffade några tyska turister på Sollerön.

— De var trevliga och jag har därför, undan för undan, accepterat att jag är född i Tyskland. Jag känner mig svensk även om den acceptansen måste finnas.

Ska Astrid Gustafsson plocka ut de värsta bitarna i kriget, fastnar hon vid den utlösande faktorn: Hur en person som Adolf Hitler kunde skaffa sig sådan makt.

— Han startade ett världskrig som dödade 60 miljoner. Dessutom lurade han tyskarna att Polen startat kriget.

Hon fortsätter:

— Tänk alla anhöriga som lever kvar – hur det har drabbat folk ända in i våra dagar. Jag träffade nyligen några äldre tyska kvinnor som inte vågade åka till Norge, för de trodde tyskhatet var så stort. De levde med vanföreställningen att deras land fortfarande är hatat.

Länge trodde Astrid Gustafsson att historierna om förintelsen inte var intressanta för allmänheten. 80 år efter krigets slut är de fortfarande lika angelägna, i synnerhet då antisemitism ännu existerar.

— Det är viktigt att barnen i skolorna får veta vad som hände. Och idag är det en självklar del även i undervisningen i Tyskland. En sådan sak är hedervärd.

Astrid förklarar att diktaturer ser olika ut i olika länder.

— Fast precis som att demokratier kan ser annorlunda ut så kan även diktaturer det. Och just den tyska var synnerligen våldsam.

Mycket har blivit bättre sedan 1940-talet. Däremot ser Astrid att klyftorna i samhället blir djupare. Världen går åt fel håll när motsättningarna blir större, vilket leder till mer våld.

— Västvärlden idag är inte där Tyskland var, med ekonomisk katastrof och hungersnöd, men jag ser att exempelvis Trumps makt skulle kunna leda till en diktatur. Att han styr över Högsta domstolen – för att därtill kunna avsätta folk – är en av många oroande tendenser.

Risken finns att nya despoter dyker upp i framtiden. Astrid menar att folkstyret inte tas på tillräckligt stort allvar av den yngre generationen.

— Antalet demokratier minskar i våra dagar. Diktaturer blir vanligare när man inte inser värdet av demokratin. Att man hör unga som inte ser den som viktig tycker jag är beklämmande. Just därför är skolämnen som historia och samhällskunskap så betydelsefulla; där får man rätt lärdomar, säger Astrid Gustafsson.