Upp till 80 procent slösas bort: ”Det är fantastisk ull att nyttja”
I Dala-Floda ligger Wålstedts Ullspinneri som varit hem åt Roger Bush i tolv år. Under den tiden har han lärt sig allt som finns att veta, och lite till, om tillverkning av ullgarn. Med entreprenöriella Rebecca på gården arbetar de gemensamt för att använda sig av resurserna bättre – och för att ta hem textilproduktionen till Sverige igen.
På Wålstedts gård i Dala-Floda har det funnits får länge. Redan för 106 år sedan introducerades gamla, svenska lantraser till gården i ett försök att rädda dem. Det var så Wålstedts kom att spela en avgörande roll för avelsarbetet. Några år senare, 1934, öppnades Wålstedts ullspinneri – en milstolpe i ullhistoria.
Idag osar spinneriet osar samtidigt av traditionellt hantverk och modern industri. Doften slår emot en som en vägg när dörrarna öppnas, och utplånar alla tvivel om vad det handlar om: fårull.
— Det här är en rolig liten plats, säger spinnmästaren Roger Bush, som driver spinneriet.
Men att Roger skulle hamna just här var långt ifrån självklart. Han är visserligen född i Sverige, men beskriver sitt ursprung som en salig blandning.
— Jag är en fåraktig blandras, säger han med ett leende.
En stor del av sitt vuxna liv tillbringade han i Australien tillsammans med sin fru Sonia och deras fem barn. Familjen flyttade runt halva jordklotet tillbaka till Sverige för tolv år sedan – till Sonias familjegård i Dala-Floda.
— Min fru är en Wålstedt, förklarar Roger.
Det var alltså Sonias familjegård som lockade dem hem, och tur är väl det – de verkar ha hittat sin plats på spinneriet.
— Garn, garn, garn. Här finns mycket garn, säger Roger och skrattar.
Det äldsta barnet var 16 år när familjen lämnade Tasmanien för det något kallare Sverige. Han skulle återvända till Australien som vuxen. Men de andra barnen har blivit kvar i Sverige, och på Wålstedts gård bor sonen James kvar – vilket gör honom till femte generationen på gården.
Familjen fick ett nytt liv i Sverige. Det föll sig naturligt att Roger skulle arbeta i ullspinneriet, och han har sedan dess utvecklat ett starkt intresse för att lyfta det urgamla, slitstarka materialet. När Siljan News besöker spinneriet är han i full gång med att plocka in ull som donerats från ett projekt i Rättvik – ett projekt som resulterade i flera ton ull.
— Jag har fått lära mig på vägen. Lyckligtvis är jag på en plats där kunskapen redan var stor, säger Roger.
Till sin hjälp idag har han Rebecca Josefsson Ulving, som bor i Dala-Floda tillfälligt tillsammans med sin partner William Lantz Winberg. De är här för att fördjupa sina kunskaper om ull, textilproduktion och garntillverkning, och arbetar tillsammans med familjen Bush i spinneriet.
— Det är vanligt att ull från köttraser kastas. Men det är fantastisk ull att nyttja, menar Rebecca.
Nästa steg är att klassificera ullen. Olika typer av ull lämpar sig nämligen för olika produkter – det som gör en bra matta blir en väl stickig tröja. Sedan tvättas ullen i stora bad för att bli av med smuts och fett innan den torkas och bearbetas vidare.
Trots ullens egenskaper, som hållbarhet och biologisk nedbrytbarhet, produceras mycket av de ulltextilier som säljs i Sverige, fortfarande utomlands. Det vill Rebecca ändra på. Hon har stora planer för svensk ullindustri och har siktet inställt på att starta upp en storskalig produktion i Huddiksvall inom några år.
— Jag är helt övertygad om att det går, säger hon med eftertryck.
Enligt Rebecca har marknaden förändrats det senaste decenniet. Efterfrågan på lokalproducerad ull har ökat, och det finns nu bättre infrastruktur än för tio år sedan. Med en initial investering tror hon att svensk ull kan konkurrera på marknaden.
— Idag kastas 50–80 procent av all ull. Vi tar inte hand om den resurs vi redan har, säger hon.
Och i takt med att allt fler rör sig bort från material som polyester och viskos, tror både Rebecca och Roger att svensk ull kan få en renässans. Den svenska ullen är kanske inte lika mjuk som merinoull, men dess slitstyrka och hållbarhet gör den idealisk för produkter som mattor och möbler. Gotlandsfårens ull, som är mer svårspunnen, passar till exempel särskilt bra för dessa ändamål.
— Det vore jättebra om fler i närområdet skaffade får och levererade mer hit, säger Rebecca och tömmer säckarna med ull på betonggolvet.
Ullen rensas, tvättas och torkas innan den hamnar i rummet intill, där maskinerna förvandlar materialet till garn genom en flerstegsprocess.
Ullens egenskaper sticker ut. Roger berättar att ullfibrer kan böjas 20 000 gånger innan de bryts av, medan viskos bara klarar 75 böj.
— Fossila tyger har inte med hela kostnaden i kalkylen, säger han.
Eftersom ull är giftfri och biologiskt nedbrytbar passar den väl in i en hållbar framtid. Dessutom är ull mer bekvämt att bära än syntetiska material, eftersom det hjälper till att reglera temperatur och fukt. Rebecca poängterar att de som tycker att ull ”kliar” oftast bara har använt fel sorts ull.
— När jag har på mig polyester blir jag kallsvettig. Med merinoull närmast kroppen är det ingenting som kliar, säger hon.
Nu hoppas Roger och Rebecca att blandningen av tradition och nytänkande att deras arbete ska skapa ringar på vattnet och ge svensk ull den uppmärksamhet den förtjänar – både här hemma och internationellt.
6 ulliga fördelar, enligt Roger och Rebecca
- Ull har hälsofördelar.
- Innehåller inga mikroplaster.
- En ullmatta i huset hjälper till att rena luften.
- Åldras vackert över tid.
- Stort affektionsvärde, eftersom textilierna ofta tar längre tid att producera.
- Högre kvalitet än fossilbaserade material.