Skogsägaren mot normen – vill inte se något kalhygge

Efter årtionden utomlands återvände Karin Zetterquist till Dala-Floda och fann en nytt intresse – att vårda både skogen och det lokala kulturarvet. Med hyggesfritt skogsbruk vill hon visa att det finns alternativa sätt att bruka skogen.

72-åriga Karin Zetterquist flyttade tillbaka till sitt föräldrahem för femton år sedan, efter ett liv ute i världen. Sedan hon lämnade Dala-Floda i sin ungdom har hon bott i flera länder; Paris, Uganda och Mongoliet till exempel. I Tanzania spenderade hon fem år av sitt liv och resten av arbetslivet i en förort till Stockholm.

— Jag är så intresserad av hur man lever och hur man använder sin lokala miljö, och språket. Att få komma hem och prata flomål igen, det sitter så djupt, säger hon med eftertryck.

Trots sina många hemorter känns det skönt att vara tillbaka i Dala-Floda igen. Hit flyttade hon för fjorton år sedan och sedan dess har hon återigen blivit en del av det lokala kulturlivet – precis som under uppväxten. Hon bevarar gamla timmerbyggnader, sätter upp teaterpjäser för barn och ordnar språkkafé för nyanlända och svenskar. Det är också anledningen till att hon nyligen nominerats till Gagnefs kulturpris. Men det är inte bara den mellanmänskliga kulturen hon engagerar sig för – hon vill också se att människan skaffar sig en annan relation till skogen.

— Som liten sprang jag i alla gårdar här. Här nere bodde Niss Kari som hade kor och häst och får och gris. Henne fick jag vara med, och när jag var sex och sju år gick jag med korna till Mosselbodarna. Vi bodde där i den lilla stugan och jag var ute i skogen om sommaren.

Kanske vaknade hennes intresse för skogen redan där. Kanske var det istället när hon protesterade mot giftiga bekämpningsmedel på 70-talet. Men det var först när en omarrondering av en stor del skog i området – av vilken hon ärvt en tiondel – som det blev riktigt roligt. Då fick hon och hennes syskon och kusiner välja vilken del av skogen de ville ha, och en bit av skogen alldeles intill E16 skulle bli hennes egen. Det blev hennes motivation att motverka kalhyggen.

— Jag tycker det är fruktansvärt när man åker på skogsvägarna här och ser hur det ser ut. Och jag tycker det har blivit värre med åren. Dels är det bara skönheten, men dels är det också att det förstör. Allt påverkas ju – blåbär, svamp och djurliv. Det är ju självklart att det där inte är något bra.  När jag fick en egen skog, så nära också, så blev det lite roligt – jag var intresserad av hyggesfritt skogsbruk.

Snart därefter tog hon dit en konsult som berättade lite om hur hon kunde tänka kring sin nya skog. Snart därefter var det dags att blanda in skogsbolagen, eftersom det fanns en del att avverka. Men de var inte intresserade av att arbeta tillsammans med henne.

— Vi hade faktiskt två skogsbolag som tittade, och när de förstod att det handlade om hyggesfritt, då fick vi inte ens en offert.

Vid konventionellt skogsbruk avverkar ofta bolag så mycket skog att det lämnar kvar ett kalhygge. Men vid hyggesfritt skogsbruk motverkas det de stora, kalhuggna ytorna. I stället plockas enstaka träd bort, här och där, medan fler träd lämnas kvar – skogen sköts så att marken alltid är trädbevuxen. Till slut hittade Karin ett skogsbolag som kunde tänka sig arbeta på hennes villkor.

—  För att få avtal med mig var de tvungna att gå kurs i hyggesfritt – och det gjorde de.

På Karins elva hektar stora mark är ungefär nio hektar faktiskt skog. En del av området har hon låtit bli naturvårdsområde – där hittades nämligen flera hundra år gamla träd, en ovanlig mossa och tallticka som indikerar höga naturvärden. Nu ska skogen få vara skyddad i minst femtio år till och ligga och vara lite som en urskog, menar Karin. Vad som händer när avtalet löper ut kan hon bara spekulera i.

— Tyvärr är jag nog inte med då. Men jag hoppas att det ska vara självklart att man tar hand om de här gamla skogarna.

I en annan del av skogen har Karin nyligen avverkat skog. Men det skedde alltså inte på konventionellt vis. I stället var hon ute i skogen till fots för att märka upp vilka träd som skulle stå kvar och vilka som skulle avverkas. Det blir inte lika mycket pengar i potten som när avverkningar lämnar kalhyggen efter sig, men Karin fick en bra slant ändå.

— Det gick ju med rejäl vinst, så det känns ju också bra, säger Karin, som fått lite extra pension att leva för tack vare avverkningen.

Nu hoppas hon att fler skogsägare ska arbeta på samma sätt och sluta lämna kalhyggen efter sig, även om hon har viss förståelse för att skogen är somligas försörjning.

Vems ansvar är det att den förändringen sker, tycker du? Är det skogsägarna, som i ditt fall, eller ska frågan drivas även någon annanstans?

— Det här är ju politik, naturligtvis. Men som skogsägare kan man ju också visa på att det finns alternativ. I längden tror jag ändå att det lönar sig på många olika sätt att sköta det på ett vettigt sätt.

Tills det sker njuter Karin av att hon fått möjligheten att ta hand om en bit skog på det här viset.

— Det känns som ett privilegium att ha den här skogen och ta min egen julgran. Att gå där och lära känna skogen. Jag känner att jag har ett ansvar.